”Det var bara bebisar överallt”
Livet på barncanceravdelningen är anpassat efter små barn, eftersom de sjuka tonåringarna är få. – Det hade varit roligare om vi varit flera, samtidigt vill jag inte säga så. Det skulle betyda att någon annan var sjuk, säger Adam Ekdahl, 14 år.
De har alla något att fira. Daniella Cederskär Guerreiro avslutade sin sista cytostatikakur för en vecka sedan. Hon har haft leukemi. Adam Ekdahl och Sara Kadhum firar en månad var utan behandling, Adam mot lymfom. Sara har en kronisk hjärntumör som behandlas till och från, så har det varit sedan hon var fyra år gammal.
Nu träffas de för första gången för att prata om sina erfarenheter av att bli sjuk på tröskeln till vuxenvärlden.
Hur var det att ligga på sjukhus?
Sara: I början var det jättejobbigt eftersom det hände så mycket. Jag låg inne länge och har opererats massor av gånger. Mest var jag rädd för sjuksköterskorna och vad nästa steg var. Nu känner jag alla och det känns inte alls jobbigt. En av de jobbigaste sakerna är att man hamnar efter i skolan.
Adam: Sjukhuset blir som ett andra hem.
Sara: Fast man inte ville det i början.
Adam: Jag tycker att det jobbigaste var att resa dit och tänka på att mina kompisar skulle spela match och att jag skulle missa saker i skolan. Min mamma jobbar på sjukhus och jag har alltid varit jätterädd för det. Men efter en vecka var man erfaren.
Hur mådde ni av cytostatikan?
Daniella: I början ligger man bara och spyr. Kompisar ville komma och hälsa på och sa att de förstod hur det kändes. Men de förstår ingenting. Det går inte.
Adam: Man måste vara med om det.
Daniella: Och så var det skittråkigt att vara på barnavdelning. Bara bebisar överallt.
Adam: Man var liksom själv.
Sara: Det påverkade mig jättemycket, det var alltid yngre barn på lekterapin och i väntrummet.
Daniella: Jag var bara i mitt rum hela tiden och kollade på film. Jag orkade liksom inte. Jag tror att det inte är lika jobbigt för yngre, även när de mådde dåligt var de uppe och kunde skrika och skratta. Allt är anpassat för dem. Jag tror att man mår sämre när man inte kan tänka på annat.
Sara: Jag kan verkligen relatera till allt ni säger. Min räddning blev lekterapin, man kunde komma bort tack vare konsten. Jag har målat och ritat sedan jag blev sjuk.
Adam: Jag orkade inte gå ner och måla. Jag hade väldigt kort behandling men den var intensiv.
