Egons sarkom kom tillbaka
För tre år sedan var Egon färdigbehandlad för sin cancer. Livet återgick till vardag och familjen andades ut. Men tumören kom tillbaka. – Läkarna lyckades bota även den, säger mamma Sara och pappa Robert. Nu har Egon varit på ännu en kontroll och familjen väntar med oro på svaret.
Egon Ström, 7 år, drabbades av cancer när han var två år. Då upptäckte mamma Sara en knöl på baksidan av hans lår. Det var en tumör som var elakartad och växte fort.
– Han satt i mitt knä när jag kände den. Egon fick cytostatika och strålades innan tumören opererades bort, säger Sara.
Robert tittar upp, tänker tillbaka och bläddrar bland bilderna i telefonen för att väcka alla minnen från den tiden.
– Det var första gången Egon hade cancer, konstaterar Robert. Att jag ens säger ”första gången”... Barn ska inte ha cancer men Egon har haft det två gånger. Det har varit tunga år och en känslomässig bergochdalbana.
Sara nickar.
– Oftast har vi varit hoppfulla. Det är mycket som kan ställas på ända när ens barn har cancer. Ett läkarsamtal kan förändra allt. Det är alltid någon som hamnar efter känslomässigt och då stöttar vi varandra, säger Sara.
Egons föräldrar är skilda och lever i nya relationer. Robert med Jonna och Sara med Johan. Alla fyra har funnits för varandra och varit ett team runt Egon.
Egons första behandling tog nio månader.
– Vi var jämt på sjukhuset. Det låter kanske konstigt men jag upplevde inte att det var otäckt utan tryggt. Men visst var det jobbigt att gå igenom allt och se att Egon mådde dåligt och hade ont. Men han fick vård och blev bra, säger Robert.
Efter behandlingens slut gick Egon på kontroller var tredje månad. Kroppen röntgades och Egon fick lämna prover. Under nästan två år såg allt bra ut. Inga tumörer. Bra värden. Äntligen kunde Sara och Robert andas ut. Egons liv som barn, med lek, kompisar och förskola kunde börja. Men vid en kontroll upptäcktes något i Egons ena lunga.
– Läkarna var osäkra på om det var en tumör eller inte. Lungan var vätskefylld och den dränerades. Det onda släppte, berättar Robert.
Men det onda kom tillbaka. Och det blev värre.
– Till slut fick Egon svårt att andas, säger Sara.
Familjen åkte till sjukhuset och det visade sig att det inte bara fanns vatten i lungan. Där fanns också en tumör som växte rekordsnabbt. Robert berättar om alla känslor och tankar som kom. Rädsla och oro. Trötthet och frustration. Varför drabbades Egon igen?
– Det blev kaos. Vad visste Egon om återfall? Vad visste Ellen? Skulle det gå bra? Vi var ju nästan där, klarat två år och börjat leva igen. Och då kom detta, att bli tvingade att börja om, minns Robert.
Egon fick åka ambulans i ilfart till Uppsala. Han kämpade med andningen och kunde inte tala.
– Det blev ett par kritiska dygn på intensiven. Men när han åt pannkaka förstod vi att det hade vänt, säger Sara.
Tumören i lungan var en metastas från den första. Egon fick nya cytostatikabehandlingar som var effektiva. Håret som hunnit växa föll av.
– Pappa rakade av sig sitt hår när det hände. Jag tycker att det var snällt. För då behövde jag inte vara själv om att vara flintskallig, säger Egon.
Robert beskriver återfallet som att bestiga ett högt berg.
– Den andra gången visste vi vad som väntade. Det var faktiskt positivt. Därför gick det ganska fort att ställa om till den nya, jobbiga vardagen, säger Robert.
Återfallet kom strax före jul. Nu har drygt två år passerat och var tredje månad har Egon kontrollerats. Den senaste undersökningen gjordes för en vecka sedan med röntgen av lungor och ben. Familjen väntar på besked. Det skulle ha kommit för två dagar sedan.
– Det är hemskt. Den här väntan … jag kan stirra ut genom ett fönster hur länge som helst. Bara glo. Jag försöker tänka på annat men det går ju inte. Det är en stor klump i magen, säger Robert.
– Jag sover knappt på nätterna när vi väntar på besked. Jag förstår att vi inte kan påverka något men att inte veta... Det är hemskt och jag kan inte likna det vid något annat, säger Sara.
