Alla som har haft småbarn vet känslan. Man hämtar, lämnar, nattar, tröstar och fixar och när den där planerade semesterresan äntligen närmar sig är det som att paradiset väntar. Så det var med lätta steg som Charlotte och Helén Persson Henningsson tog sig till Kastrup den där septembermorgonen 2018 med sina tre barn i släptåg: Gabriel, 7, Elin, 2, och minstingen Melwin, nio månader.

Men resan till Kreta blev inte som planerad. Det blev inga mysiga dagar på stranden, ingen bokläsning i solnedgången, inget skönt häng vid poolkanten.

– Andra dagen fick Elin plötsligt jättehög feber och den gav inte med sig. Till sist fick vi ta oss till sjukhuset och redan när de hade tagit de första testerna så förstod vi på personalen att något inte stämde, att något var riktigt fel. De sa att hon hade avvikelser i blodet. Jag minns hur sorgsen sjuksköterskan såg ut och hur hon klappade Elin över huvudet, berättar Charlotte.

Det har gått 1,5 år sedan Elin blev sjuk. Vi sitter och pratar i Vikingsbergsparken, ett stenkast från familjens lägenhet i centrala Helsingborg. Vårsolen glittrar över Öresund. Storebror Gabriel kollar sin mobil medan Elin leker i sandlådan. Bortifrån gungorna hojtar lillebror Melwin att mamma ska putta på hans gunga.

Charlotte kommer till hans undsättning och fortsätter berätta:

– Alltsammans var förstås en total chock. Elin hade ju verkat helt frisk bara några dagar tidigare men när vi tänkte tillbaka insåg vi att tecknen hade funnits där. Hon hade fått en lite stapplande gång och hon blev snabbt trött. Och så hade hon ett blåmärke som inte ville försvinna.

Nu gick allt fort. Elin blev snabbt sämre och lades in på en intensivvårdsavdelning. Det innebar samtidigt att Helén och Charlotte från den stunden bara hade sporadisk kontakt med sin dotter. Besökstiden var en halvtimme per dag men den korta stunden var Elin oftast knappt kontaktbar.

– För Elin var det ett trauma. Ja, för oss allihop. Jag satt på en metallbänk och bara stirrade på dörren till rummet där Elin låg. Hon var så rädd och så kunde man inte vara där som förälder och trösta. Det var alldeles fruktansvärt, berättar Helén.

När det var dags för hemtransport med hjälp av SOS International var Elins tillstånd så illa att Charlotte och Helén fruktade det värsta. Och de förstod på den svenska personalen att de tänkte detsam­ma. Mitt i det kompakta mörkret var det Elin själv som levererade den lilla strimma av ljus och hopp som de alla behövde.

– Ombord på ambulansflyget bad hon om vatten men hon fick inget. Då blev hon jättearg och kastade iväg sin älskade napp. Jag ska aldrig glömma ansiktsuttrycket på läkaren när han såg hennes ilska och livskraft. Hans leende gav mer hopp än han någonsin kan förstå, berättar Helén.

Elin hamnade på barnonkologen i Lund där man efter ett benmärgsprov kunde be­kräfta att Elin hade leukemi. Behandlingen tog sin början direkt, cytostatika i dropp­form och direkt i ryggmärgen. Men hon reagerade dåligt på medicinerna och fick blödningar i magen och var tvungen att opereras akut.

Så här i efterhand var detta den allra mörkaste stunden.

– Vi var med när Elin sövdes, vi pussa­de henne. Vi visste inte hur det skulle gå, berättar Charlotte.

Så tystnar hon några sekunder och lägger till:

– Jag har planerat mitt eget barns begrav­ning i huvudet massvis med gånger. Det låter förstås hemskt, jag förstår det. Men det är tyvärr helt sant.