Emilias cancer förändrade storasyster Michelles liv

Storasyster Michelle berättar om när Emilia fick leukemi. Emilia var nio år och minns inte mycket av processen, mer än att hon var väldigt sjuk.

– Jag minns att någon sa att hon hade 98 procent cancerceller i blodet, berättar Michelle och ryser vid tanken.

Det är nio år sedan Emilia akut åkte in till sjukhuset och läkarna konstaterade att hon hade leukemi. I och med det vändes livet upp och ner för hela familjen. Deras föräldrar var på sjukhuset med en svårt sjuk Emilia och Michelle blev lämnad hemma för att på något sätt fortsätta sitt liv.

– Jag var 17 år så jag klarade mig hemma själv men det var en stor omställning. Från att ha haft en familj där mamma och pappa lagade mat, tvättade och handlade så fick jag sköta allt det själv. Jag förstod att de måste vara hos Emilia men det var jobbigt ändå. Jag fick också förklara för grannar och andra runt omkring vad som hänt och det var svårt att vara stark i det, säger Michelle.

Michelle begravde sig i pluggandet på gymnasiet och ett år senare tog hon studenten med höga betyg. I samma veva avslutades Emilias mest intensiva behandling på sjukhus och hon fick komma hem.

Men allt var förändrat. Ett helt år hade gått och systrarna kände inte riktigt varandra längre.

När jag kom hem satt jag i rullstol för att jag hade blivit benskör av cytostatikan. Jag var inte alls frisk. Ofta fick våra föräldrar ringa efter ambulans för att jag behövde akut vård, säger Emilia.

Michelle började plugga på universitetet men då tog det stopp. Hon klarade inte längre av att upprätthålla sina betyg. I stället valde hon att åka först till Danmark och sedan Stockholm för att plugga.

– Jag flydde. Jag ville inte vara här hemma i allt det sjuka. Emilia mådde bättre och mamma och pappa var hemma igen. Då drog jag. Jag kom hem och hälsade på men jag var väldigt arg på hela situationen, säger hon.

Michelle var arg för att hela hennes liv hade omkullkastats på grund av Emilias sjukdom. Hon var arg för att hon alltid skulle vara stark och att andra runt omkring såg på Emilias sjukdom som att den bara påverkade henne och inte Michelle. 

– Hela mitt liv förändrades och ändå förstod jag på andra runt omkring mig att eftersom jag inte var sjuk så skulle jag vara tacksam för det. Det är jag så klart. Men det var ingen lätt tid för mig heller, säger Michelle.

Emilia fyller i:

– Jag tyckte det var orättvist. Jag hade varit sjuk och på sjukhus i över ett år och hade fortfarande problem, medan Michelle kunde fortsätta med sitt liv som vanligt. Jag förstod inte alls varför hon var arg. Vi hade rätt dålig kontakt under de åren, berättar Emilia.

Michelle gick hos en psykolog i Stockholm som hjälpte henne att förstå att också syskon blir starkt påverkade av cancern. Hon började engagera sig i Barncancerfonden och Maxa livet. Systrarna gick också till terapeut gemensamt några gånger. För nästan två år sedan valde Michelle att flytta tillbaka.

– Jag har varit på Maxa livet-konferensen flera gånger och det ger enormt mycket. Att träffa andra som är i samma situation som en själv är skönt. Man behöver inte förklara så mycket, de förstår direkt. En av de första gångerna var det en tjej som sa att hon hade vågat berätta för sin cancersjuke bror om hur hon upplevt det. Då tänkte jag att jag också skulle berätta. Jag samlade ihop anteckningar som jag hade skrivit under Emilias sjukdom och satte ihop dem till ett brev som jag skickade till henne, säger Michelle.