En övning i att släppa taget

Ronja var lite nervös innan hon reste. Tänk om hon skulle längta hem?

– Det var jättekul att träffa barn från andra länder och väldigt annorlunda jämfört med svenska läger. Vi fick göra en massa aktiviteter som att skjuta pilbåge, fiska, paddla kajak och rida. Och så träffade jag en massa barn från andra länder, säger Ronja Andersson.

Hon var en av deltagarna i syskonlägret i Barretstown, Irland, där barn från flera europeiska länder träffas för att ha roligt i en trygg miljö. Precis som Ronja var de andra deltagarna under veckan syskon till barn som är eller varit sjuka i cancer.

– Vi pratade inte så mycket om cancer, men vi från Sverige frågade varandra om syskonet var friskt och om syskonet var äldre eller yngre. Alla sjuka syskon levde fortfarande.

Två sommarveckor

Barretstown ordnar speciellt anpassade lägerveckor för svårt sjuka barn och deras familjer, och sedan flera år samarbetar de med Barncancerfonden. Under två separata sommarveckor får barn som är eller har varit cancersjuka resa till Irland och umgås med andra barn i samma situation, från flera andra europeiska länder. En tredje lägervecka är vigd åt deras syskon.

Syskon tillhör en grupp som kommer i kläm när ett barn blir allvarligt sjukt. Föräldrarna koncentrerar sig på det sjuka barnet. Ronja bodde mycket hos föräldrarnas kompisar.

– Robin fick massa presenter och det fick ju inte jag, eller jag fick några, så det var lite orättvist tyckte jag.

Ronjas pappa Per-Fredrik Andersson berättar att lillebror Robins långa sjukperiod påverkat även Ronja.

– Hon har blivit mer mogen. Och de är väldigt goda vänner här hemma – de har nog insett att livet är lite skört, säger han.

Ungdomsstorläger

Ronja är ganska van vid att resa på läger. Dels idrottar hon, dels har hon varit på Barncancerfondens ungdomsstorläger.

– På de läger jag har varit på pratar jag inte jättemycket om cancer. Man är lite rädd att få höra jättehemska saker, men jag kan vara en person som lyssnar när andra delar med sig, förklarar Ronja.

På flygplatsen möttes hon av Ellen, en av de fyra svenska volontärer som följde med till Barretstown. Sedan reste de tillsammans med resten av den svenska barngruppen. Ledarna är rekryterade av Barncancerfonden och Barretstown.

– Det är kul för att alla har något gemensamt, alla vet hur det känns. Sen har vissa haft det värre och så, säger Ronja.

Ronja och de andra i hennes grupp bodde med en ledare i en stuga.

– Man lär sig att ta hand om sig själv och man klarar sig själv så att ens föräldrar inte behöver uppvakta en hela tiden, säger Ronja.

Pappa Per-Fredrik var inte särskilt nervös när det var dags att släppa iväg äldsta barnet. Han sitter med i Barncancerfonden Västras styrelse.

– Det känns som en riktigt bra organisation runt det här. Min dotter är trygg i sig och vi är inte oroliga föräldrar. Men det är klart att vinka hej då, det är klart det kändes i pappahjärtat, säger han.

"Någonting roligt"

Under de två övriga lägerveckorna välkomnar Barretstown de drabbade barnen själva.

– Vi samarbetar med Barretstown för att barn som drabbats av cancer ska få göra någonting roligt och prova på saker som de aldrig trott att de skulle våga eller kunna göra, säger Charlotte Rutegård, ansvarig för samarbetet på Barncancerfonden.

Målgruppen gör att det krävs extra kompetens om sjukdomar och säkerhet. Även barn som står under behandling är välkomna, så länge deras läkare tycker att det är lämpligt. Lägret är bemannat av medicinsk personal med specialkompetens kring barncancer.

Alla barn lämnar sina mediciner till ett specialförråd och personalen är informerad om vilka barn som behöver vilka mediciner och när.

– Det här är ett läger som planeras väldigt noggrant och som har mycket personal på plats. Men det är klart att som förälder är man orolig för sitt barn, särskilt om barnet inte är van vid att resa själv. Men lägerveckan är ett sätt att komma bort ifrån sin vardag och föräldrarna, och en övning i att släppa taget, både för barn och föräldrar, säger Charlotte Rutegård.

"Många samtal innan"

Hon är van vid oroliga föräldrar.

– Det brukar bli många samtal innan resorna, men när de har pratat med volontären som ska möta upp på flygplatsen så brukar det kännas bättre.

När Ronja var på syskonlägret fick 11-åriga Robin stanna hemma, men det är inte för sent. Nästa år blir det nya läger.