Första julen utan Albin var som en dimma

Albin är 12 år när han drabbas av osteosarkom, skelettcancer. För familjen blir det förstås chockartat, men samtidigt tänker de att det ändå kommer ordna sig.

– Albin var ändå positiv. Och vi sa också det: Tänk de som har leukemi som måste behandlas i två år, eller de som har hjärntumör. Det är först i efterhand man har förstått att osteosarkom är en komplicerad cancerform. Jag visste såklart att det var allvarligt, men det fanns inte i min värld att det inte skulle gå, minns mamma Linda.

Den inledande behandlingen blir intensiv för Albin, med cytostatika-kurer, operation och så cytostatika igen. Det blir en tuff resa, och han är konstant på sjukhuset, men till midsommar är Albin äntligen färdigbehandlad och till en början ser det bra ut.

– Albin bröt benet på hösten och det var jobbigt förstås. Han hade så skört skelett, så på en gymnastiklektion fick han ett skott på benet, och då gick det av. Men annars var det ganska bra. Vi fick en jättebra sommar, men senare i augusti började han bli väldigt trött och andfådd, och då upptäckte de metastaser i lungorna och skelettet, berättar Linda.

Återfallen avlöser varandra

Albin går igenom ytterligare en tuff behandling, med cytostatika, operation och strålning. Men bara ett par veckor efter att han är färdigbehandlad för andra gången berättar Albin för sina föräldrar att han inte kan se någonting när han tittar åt sidorna: Det är liksom helt svart.

– Då åkte vi in och fick reda på att Albin hade en hjärntumör. Det var såklart en chock och katastrof. Men kirurgerna sa att den var opererbar, så vi kände ok, det här ska vi lösa. Det här kommer de fixa.

Albins operation går bra och läkarna lyckas få bort allt. Men bara en knapp vecka senare, när han fortfarande är kvar på sjukhuset får Albin ont i höften. Han tänker direkt att det är en tumör.

Efter en rad nya tester får familjen veta att det inte längre finns någonting kvar att göra. Metastaserna i lungorna går att hålla tillbaka, men i skelettet är de alldeles för många. Albin är nu 15 år.

– Jag kommer ihåg att pappa ringde från på sjukhuset. Mamma svarade och gick till uterummet. Jag såg att hon blev jätteledsen, och då förstod jag. Men jag ville ändå inte förstå, minns lillasyster Kajsa, 14 år.

En sista sommar tillsammans

Beskedet tar hårt på Kajsa. Hon vet inte hur hon ska förhålla sig och den första tiden håller hon sig mest inne på sitt rum. Hon vill vara med Albin all tid som finns kvar men drar sig ändå undan. För lillasyster Magda, 10 år, är det lika overkligt:

– Det kändes inte som att det var sant. Jag tänkte direkt att jag inte kommer klara mig utan honom.

För att minska smärtan får Albin bromsmedicin och strålning, och familjen får trots allt en fin sommar tillsammans i stugan i Haparandas skärgård, där Albin älskar att vara.

– Vi åkte båt, spelade spel och såna saker. Han var trött, men var ändå med på mycket, berättar Magda.

Albin vill helst inte prata om att han ska dö och säger till sina föräldrar att de inte får bli en familj som är ledsna jämt, utan de ska ha det bra och vara glada.

– Han blev själv ledsen såklart när beskedet kom, men var ändå så stark hela tiden, alltid så positiv, och sa: Ja, men jag lever kvar i er, berättar mamma Linda. 

Under hösten blir Albin sämre och kan bara vara med på någon lektion i skolan då och då. Han åker iväg till Prag en helg med pappa Ola, och vill gärna gå på restaurang, spela spel, titta på film och vara nära familjen så mycket som möjligt.

När julafton kom var Albin borta

I december blir Albin så dålig att han behöver läggas in. Kajsa och Magda hoppas ändå få fira en sista jul med sin storebror, men fem dagar innan julafton somnar han in framför Sunes jul med familjen nära sig.   

– Det var ändå fint, minns Linda. Han kände att vi alla var där, även mormor och morfar. Jag såg att han plötsligt tittade ut i intet, och förstod att det var dags. Så tog han ett djupt andetag, och sedan ytterligare ett, som var det sista. Sen var han borta.

Tiden efter Albins bortgång blir som ett töcken för familjen och de kommer knappt ihåg julen alls. Men ett fint minne är när familjen på julafton tillsammans bygger klart det Legoslott som Albin inte hunnit färdigställa. Det är Hogwarts skola från Harry Potter-böckerna som han älskade att läsa. Slottet står kvar i Albins orörda rum, som både Kajsa och Magda har speciella minnen till. 

– På kvällarna när familjen gått och lagt sig satt jag och Albin alltid i hans rum. Vi gjorde inget, bara chillade och pratade lite. När jag går förbi hans rum kan jag sakna honom. Han var så snäll, och rolig, säger Kajsa. För Magda är det helgmornarna som har en speciell plats i hjärtat:

– Vi brukade vakna samtidigt och då gick jag alltid in och la mig bredvid Albin i hans säng innan alla andra vaknade. Vi kollade på tv ibland, men spelade oftast nåt. Det var mysigt.

Saknaden av storebror är stor

Det är tydligt att Albin lämnat ett stort tomrum efter sig, där Kajsas sorgebearbetning under året varit mer introvert. Hon pratar inte så mycket om sin älskade storebror, men skickar efter halsband med bilder på de två tillsammans och försöker hålla honom vid liv på sitt eget lilla sätt.

– Magda är så uppe i sitt, hon har tusen grejer på gång hela tiden och leker och är ja, mer som barn ska vara, men så blir hon jätteledsen ibland, berättar Linda. Sen kan båda vara så där tröstande mot mig, när jag blir ledsen: ”Mamma, han är ju här med oss” och ”Han finns ju här”.

– Ibland känns det som att han är kvar. Ibland känns det på något sätt som att han aldrig varit med oss, men om man tänker tillbaka så vet man ju att han var med, försöker Magda förklara.

Albin, som hade ett stort intresse för historia och världen, älskade skolan och längtade efter att få börja på gymnasiet. I maj skulle han ha fyllt 16 år. Och snart är det jul igen, med årsdagen för Albins död den 19 december, som kommer medföra många känslor och tankar för familjen.  

– I år kommer det inte bli en vanlig jul, men samtidigt kommer det kanske vara bra ändå. Det känns bra att kunna berätta om Albin, man gör något för en god sak. För att kunna samla in pengar till mer forskning som kan hjälpa andra barn, avslutar Kajsa.