"Fotboll, Pucko och kompisar. Vad mer behöver man?"
Det blir inte bättre av att vara glad men det får tiden att gå snabbare och gör folk runtomkring en gladare. Ett tankesätt som följde med Carl under cancerbehandlingen, när morfin, matcravings och en längtan tillbaka till boxningen blev en del av vardagen.
Oreo har inte riktigt vågat sig ner till oss, utan står kvar i spiraltrappan som leder upp till lägenhetens övervåning i Stockholms innerstad. Hon tar i från tassarna och skäller sitt största skall.
– Hon är en blandning av typ fyra olika raser.
Pudel, bichon frisé och sen något mer, vet inte exakt vad, säger Calle samtidigt som han tar fram ett glas och häller upp en äppel- och pärondryck från ett halvtomt paket.
– Jag följer ett kostschema som pappa skapat åt mig. Det är mest keso, spenat och kyckling. Jag vill kunna komma tillbaka till hur det var förut, jag vill kunna boxas igen utan att bli trött.
Calle tränade boxning nästan varje dag och därför trodde han först att svullnaden på halsen berodde på att han hade fått större muskler. Dagarna gick och för ungefär ett år sedan började svullnaden göra ont. Calle och hans mamma Jessica åkte till läkaren och den morgonen fick de beskedet. Han hade lymfom – cancer i lymfkörtlarna.
– Jag slog näven i väggen. Jag var förbannad, det kändes så orättvist. Det första jag tänkte på var: ”Varför får jag det här?”. Jag tränade mycket, käkade bra, rökte inte och ändå fick jag cancer. Men barncancer är en sån sjukdom, den kan drabba vem som helst och var som helst.
Behandlingen började, vardagen förändrades och ingenting blev sig likt. Calle orkade inte längre med vanliga saker som tidigare inte varit något problem.
– Varje gång kompisar ringde fick jag säga att jag inte orkade. Så höll det på i kanske fyra månader och till slut tröttnade folk på att höra av sig för att de började förvänta sig ett ”nej”. Och jag förstår dem; jag hade nog gjort samma sak. Men nu när jag mår bra så är det upp till mig att visa att jag orkar.
Calle fick i stället mer tid till att umgås med sina syskon, men även de blev påverkade av sjukdomen. Det vanliga syskongnabbet som brukade finnas mellan dem försvann.
– Jag vet att de försökte göra något fint när de frågade om vi skulle hitta på saker hela tiden, men ibland tänkte jag: ”Tror ni att jag kommer dö, eller?”. Men jag vet att de gjorde det för att vara snälla. De gjorde mycket för att vara snälla. Min syster Sofia sprang Midnattsloppet för min skull. Hur ska man ens reagera på en sån sak? Tack? Det känns som att det inte räcker.
Och Calles relation med familjen blev bara bättre.
– Vi kom varandra närmare. Vi var ofta tillsammans och pratade om allt möjligt. Men att prata om sjukdomen och behandlingen var det mest mamma som ville göra, så jag pratade för hennes skull. Inte för att det var svårt, utan för att jag bara inte ville tänka på det. Och jag ville inte heller vara ledsen, det blir inte bättre då. Men det blir bättre om jag är glad för att tiden går snabbare och alla runt omkring mig blir glada.
