Fotbollen betydde allt för Knut

Stora snöflingor singlar ner utanför fönstret i parhuset i södra Stockholm. Det är slutet av mars och våren har aldrig känts längre bort.

Runt köksbordet sitter mamma Johanna, mammi (som Knut och Svea kallar henne) Ida och storasyster Svea och skrattar åt minnet av fjällvandringen de gjorde för någon sommar sedan. Till och med då, uppe på fjället, hade Knut fotbollskläder på sig.

– En morgon kom han ut i Argentinas kritvita matchset, säger mammi Ida och skrattar.

Kanske inte den mest passande outfiten på ett fjäll, men det brydde sig inte Knut om. Fotbollskläderna var hans uniform, och så var det inget mer med det.

– Han hade alltid fotbollskläder på sig. I skolan, på julafton, när vi åkte skidor. Vi gick igenom bilder på Knut nu och det var väldigt svårt att hitta några bilder där han hade vanliga kläder, säger mamma Johanna.

Hängiven fotbollsspelare 

För Knut var fotbollen allt. Han sprang alltid runt med en boll under armen, kunde tricksa och träna skott på familjens uteplats i timmar. Han följde ligornas matcher och hade favoritspelare snarare än favoritlag. Messi var en av dem, Stefanelli en annan. Men AIK låg nog ändå extra varmt om hjärtat, liksom hans eget lag Årsta FF där han var en uppskattad spelare.

När han under hösten 2022 fick en liten knöl på ett revben trodde läkarna först att det kunde vara en gammal skada. Men en månad senare fick Knut ont på samma ställe. Så ont att de sent på kvällen åkte in till akuten.

Det visade sig att den lilla knölen bara var toppen på ett isberg, innanför revbenet hade en tumör växt sig stor som en apelsin. Undersökningar visade Ewings sarkom, en aggressiv form av skelettcancer.

– Sen rullade det på, från november till april var vi på sjukhus i princip hela tiden. Det var väldigt få bra dagar. Cytostatika-kurerna avlöste varandra och även om vi kunde åka hem några dagar emellan mådde Knut ofta dåligt, ibland hann vi knappt hem innan vi fick vända tillbaka eftersom han ofta fick feber och andra biverkningar av behandlingen, säger Ida.

Levde här och nu 

Familjens liv sattes på paus och Knuts behandling och mående hamnade i fokus.

För storasyster Svea innebar det att anpassa sig till att scheman och planer när som helst kunde ändras.

– Jag minns att jag ibland kunde komma hem från skolan och så var ingen hemma – fastän vi på morgonen bestämt något annat. Då kunde jag bli orolig över vad som hade hänt, säger Svea.

Knut opererades, och därefter följde en period av strålbehandling och mer cytostatika. Efter sommaren 2023 avslutades behandlingen, Knut skulle vara cancerfri.

– Även om vi var glada att behandlingen var klar så var det inte riktigt som att vi kunde andas ut. Vi firade inte eller så, för vi visste ju att risken för återfall är stor för den här diagnosen, säger Ida.

Livet kunde ändå så smått börja återgå till det normala. Knut började i skolan och Ida och Johanna började planera för att börja jobba igen.

Knut fick frågan från Barncancerfonden om han ville vara med i det fotbollslag som skulle tas fram till Fotbollströjefredag, en dag då alla som vill kan uppmärksamma kampen mot barncancer genom att bära en fotbollströja.

– Han sa ja direkt, allt som hade med fotboll att göra ville han så klart vara med på, säger Ida.

Cancern kom tillbaka 

Men efter den första uppföljande kontrollen under hösten stod det klart att cancern var tillbaka. Horisonten kom närmare igen, perspektivet blev återigen inställt på här och nu. Cancern hade spridit sig, först till lungorna och senare under hösten även till levern och gallgångarna. I början av december fick familjen det besked som ingen ska behöva få.

– Hans kropp var trött och återhämtade sig inte från de tidigare behandlingarna så de kunde inte fortsätta med ny behandling i önskad takt. Läkarna kom fram till att det inte fanns något mer att göra, berättar Johanna.

Efter beskedet bestämde familjen att Knut skulle få komma hem och tillbringa den sista tiden hemma.

– Han berättade för mig att han var orolig för att dö, och vi pratade om ifall man kunde ha med sig något om det skulle bli så. Han sa ”Jag tar med mig paddan, en vattenflaska och lite lunch, då klarar jag mig.”, säger Johanna.

Slutade aldrig kämpa 

Under de sista veckorna var Knut svag och påverkad av mediciner. Men trots att den förut alltid så aktiva pojken nu mest låg i sängen påverkades inte hans humör. Dagarna tillbringade han ofta med att spela Roblox med sina kompisar över nätet.

– Han berättade till och med för en kompis att han var lycklig – han hade ju obegränsad speltid och fick äta chips till frukost, säger Ida och ler.

Ida och Johanna bestämde sig för att inte berätta för Knut att det inte fanns något mer att göra och att cancern var på väg att vinna. Men om Knut frågade skulle de säga som det var, att han inte skulle klara sig.

– Han frågade aldrig, men sa också till oss att han inte tänkte sluta kämpa. Så här i efterhand tänker jag att han nog förstod mer än vad vi trodde, säger Ida.

Vill hedra Knuts minne 

Nu närmar sig Fotbollströjefredag och familjen har fått hem Knuts vita Barncancerfonden-tröja, med Knuts namn och en stor 11 på ryggen. Storasyster Svea provar tröjan och skjuter några bollar mot det stora fotbollsmålet i trädgården. Även hon är en dedikerad fotbollsspelare i Årsta FF, med bra tryck i vänsterfoten.  

Familjen ser fram emot Fotbollströjefredag och att få hedra Knuts minne. Samtidigt som det varit tufft att träffa de andra barnen i laget.

– Vi är inställda på att det kommer att bli smärtsamt, säger Ida. Det blir också så brutalt tydligt att det är så här livet är. Alla barn klarar sig inte, och mer forskning behövs. Men trots det är det självklart för oss att vara med – det är vad Knut hade velat.