Gabbe laddar för skolstart

Skolan ligger på lagom sparkcykelavstånd. Det är perfekt. Gabbe för sitt nya och skinande fordon i cirklar på gatan utanför familjen Hanouchs villa.

– Jag ska inte gå till sjukhuset mer. Jag har fått all medicin, säger han.

Gabbe är färdigbehandlad för hjärntumör. Han har strålats 30 gånger, opererats och fått cytostatika och kortison.

– Det var tråkigt att jag fick spruta och att jag blev­ sjuk och att jag fick sova på sjukhuset. Men det var lite kul för det finns bilar och fiskar och en cafeteria och där brukar jag få köpa godis, he he.

Balansen börjar komma tillbaka, och utan stöd gör han framåtvolter på studsmattan i familjens trädgård. Gabbe har fått låna en sparkcykel av sjukgymnasten.

– Men i morgon, eller igår, ramlade jag sex gånger på McDonald´s.

– Vi börjar känna igen den gamla Gabbe. Men det här kommer jag att ha med mig så länge jag lever, säger mamma Mania Hanouch.

Inför skolstarten räcker det inte med en ny och lite vuxnare ryggsäck, som för de flesta andra nybörjare. Gabbe och hans familj har redan haft möte med skolpersonalen.

Skolsköterskan, rektor, förskolechefen, Gabbes blivande lärare, en assistent och konsultsjuksköterskan Anne Wretman på barnonkologiskt centrum i Linköping mötte familjen. De hade många frågor. Vad gör de om han får kramp? Vad ska de undvika? Vad svarar de om andra barn frågar om ärren? Konsultsjuksköterskan lovade att komma och prata med klassen om det behövdes.

– Vi sa att de inte behövde oroa sig. Vad jag kan se har Gabbe inga koncentrationssvårigheter. Men det är viktigt att de informerar mig om något dyker upp så att vi kan sätta in åtgärder så fort som möjligt. Vi ska ha lite tajtare samtal. De visade stor medkänsla också, säger Mania.

Det var en natt i oktober, då Gabbe krampade första gången. Hans pappa Zeke väckte Mania, medan Gabbe låg i hans famn, lealös som en docka.

Det gick fort att utesluta epilepsi och hjärnhinneinflammation. Det tog en månad att konstatera cancern. Mania tycker fortfarande att det är svårt att säga ordet. Cancer.

– För oss som kommer från Mellanöstern är cancer lika med död. Att sluta leva.

Hon tycker att läkarna som förmedlade diagnosen var mer inriktade på att få henne att förstå hur allvarlig sjukdomen var, än att ge henne hopp.

– Jag bad till Gud att jag skulle slippa träffa dem när jag skulle till sjukhuset, jag ville inte prata med dem. Jag hade förstått att det är cancer och ville inte höra mer! De är väldigt duktiga men jag ville slippa deras blickar. Jag var rädd att de skulle säga något illa, eller titta snett.

I fönstret hänger en bild av Jungfru Maria. Tron var ett stort stöd för Mania under tiden på sjukhuset i Linköping. Samtalen med sjukhusprästen blev hennes terapi.

Hon har valt att inte ta reda på mer om sjukdomen och hon vill inte prata med andra föräldrar i samma situation. Mania vill behålla den lyckliga bubbla som omsluter familjen sedan behandlingen avslutades i slutet av april.

– Vi börjar känna igen den gamla Gabbe. Men det här kommer jag att ha med mig så länge jag lever, säger mamma Mania Hanouch.

– Det är så individuellt och han mår bra. Jag har en positiv känsla och jag vill inte att någon ska sno den. Jag vill undvika folk som inte ger mig hopp.

Hon visar en mapp med teckningar som Gabbes förskolekompisar skickade när han låg på sjukhus. Många av bilderna föreställer olika former av fordon, Gabbes stora passion. När de fick beskedet om att det var en hjärntumör som fick Gabbe att förlora medvetandet, frågade personalen om familjen Hanouch ville skriva ett brev till föräldrarna på förskoleavdelningen, och berätta om sjukdomen. Men Mania och Zeke tackade nej.

– Jag tyckte att det kändes väldigt tungt när de frågade om brev till föräldrarna. Det är ju inget smittsamt, säger Mania.

I radhusområdet vet de flesta hur det ligger till. Gabbes frisyr, värdig en fotbollsspelare, avslöjar ärret som löper över huvudet. Alla känner alla.

Vänner och grannar erbjöd att ta hand om Gabbes systrar och laga mat, men istället flyttade äldsta dottern hem från sina studier och gick på utvecklingssamtal med sina systrar, lagade mat och fanns till hands. Mania och Zeke kunde koncentrera sig helt på sitt sladdbarn.

Konsultsjuksköterskan träffade personalen på förskolan och kunde lugna dem. Gabbes anfall upphörde med behandlingen, och om det hände så var det ingen fara. Det var heller inte farligt för honom att klättra. Snarare viktigt, eftersom det gör honom lycklig.

– Jag behöver ingen mössa!

Gabbe är på väg ut igen, i sin pappas tofflor. Där ute står ett nytt fotbollsspel.

Det första Gabbe sa när han fick veta att han var färdig med medicinerna var att han äntligen skulle få leka med leksakerna inne på avdelningen på förskolan igen.
Under behandlingstiden har han oftast fått träffa sina kompisar utomhus, på grund av infektionsrisken.

Nu väntar livet, som för vilken femåring som helst. Livet som färdigbehandlad och livet i skolan.

– Det ska bli tråkigt. Nej kul, jag skoja! De har cyklar och sådana där, jag vet inte vad det heter. Läxor!