Gemenskapen viktigast på ungdomslägret

Trots de uppskattade aktiviteterna på Camp Sälen berättar deltagarna att det är gemenskapen som de uppskattar mest. Här är några av deras berättelser.

”Här är man inte ensam”

Det är tredje gången gillt på lägret för Josefina Lif Pedersen, 15, från den lilla byn Hoting norr om Östersund:

– Jag älskar att vara med här, det är väldigt kul. Bäst är att man inte känner sig ensam. Hemma är jag ensam – vad jag vet – om att ha cancer och det är få som är sjuka över huvud taget. Men när man kommer hit så blir man som en i gänget och ingen kollar konstigt på en. Vi förstår varandra bättre, säger Josefina.

När Josefina var 1,5 år upptäcktes en hjärntumör som sitter i ryggraden – hon är ett av endast fyra fall i världen. I dag är högerfoten delvis förlamad och Josefina har rullstolen med sig. Den tar henne en bit på vägen på vandringen mot Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall. Hennes storebror Arnold, 18, bär henne på ryggen sista kilometern uppför backarna.

– Det gick bra – säger jag som inte behövde göra något jobb, säger Josefina och skrattar.

– Jag är van att hjälpa henne, säger Arnold lugnt och ser kärleksfullt på lillasyrran.

Arnold har varit med på lägret de senaste fem åren.

–  Det är jätteroligt och det stärker en otroligt som person. Innan jag for första gången höll jag mig till mamma och pappa och var blyg, men när man har varit i väg på läger själv så blir man mer säker i sig själv, säger Arnold.

I år är det tredje året syskonen får åka tillsammans.

– Vi har så bra kontakt med varann. Jag har varit delaktig och har alltid följt med till sjukhuset. Jag har själv haft hjärtfel sedan jag var fyra år så vi har varit på sjukhus båda två, säger Arnold.

– Det är tufft att veta att ens syster är sjuk och kanske inte kommer överleva, det tär på en.

Båda intygar vikten av att se att man inte är ensam om att vara sjuk.

– Det är roligt att träffa kompisar man inte träffar i vardagen och hitta på roliga saker. Folk som har varit genom samma sak som familjen har varit igenom.

”Det är kärlek som gör det här lägret”

Oscar Carlgren, 18, från Norrköping, har varit med förr. I tre år närmare bestämt.

– Det här är bästa lägret – det är svårt att förklara med andra ord. Det är kärlek som gör det här lägret, säger Oscar, som har en lillebror som har haft leukemi.

Genom lägret har Oscar fått många nya vänner. De håller kontakten via sociala medier mellan gångerna de ses.

– Man lär känna nya människor hela tiden och man känner gemenskap, alla har liknande bakgrund här. Det är framför allt gemenskapen det handlar om. Man lär sig förstå hur andra människor tänker och funderar över cancer, men också andra ämnen. Vi snackar på kvällarna, aktiviteterna är mer som ett startskott för att kunna prata med folk men det som gör det så här bra är att det blir en gemenskap.

Om han ska nämna något negativt är det schemat; att gå upp tidigt och lägga sig tidigt.

– Vi vill ju träffas – inte sova. Sista kvällen ska vi vara uppe hela natten, säger han.

”Så fort lägret är slut längtar man till nästa år”

Mio Finnström, 15, från Södertälje, har en lillasyster med neuroblastom. Hon heter Meja och är elva år. Men den här helgen handlar det inte om Meja eller om cancer.

– Det är skönt att komma ifrån vardagen och hänga med vänner. Detta är mina egna vänner. Roligast här är alla människor, att få höra hur de har haft det. Alla har olika intressen och är från olika delar av Sverige.

Det har varit tufft för Mio sedan Meja blev sjuk för fem år sedan.

– Det är superjobbigt. Jag är äldst av fyra syskon och jag blev lämnad för att föräldrarna tar hand om Meja och mina småsyskon. Jag har fått gå till kurator och snacka, nu efteråt har jag märkt att det har varit tuffare än jag hade trott.

Det är Mios tredje läger. På lägret pratar de inte så mycket om sina syskon och cancern.

– Men vi har det gemensamt. Lägret har betytt asmycket! Så fort man har gått härifrån längtar man till nästa år.

”Det är kul att få ge tillbaka till andra”

På högstadiet insjuknade Robin Sandberg, 27, från Örebro, i hjärntumör. Barncancerfondens årliga ungdomsläger har varit en ljuspunkt under sjukdomsåren.

– Lägren har framför allt betytt gemenskap och igenkänning på hög nivå, det är det som är viktigast. Det är en frizon för oss drabbade. Att prata med sina vänner om det som har hänt är verkligen inte alls samma sak som att prata med andra drabbade.

I dag är Robin färdigbehandlad, har fått tillbaka sin syn och jobbar heltid. Utöver jobbet är han mer ideellt engagerad än de flesta, bland annat som styrelseledamot i Barncancerfonden Mellansverige och ledare på ungdomslägret Camp Sälen, som aktiv i Ung Cancer och som utbildad stödperson åt drabbade. För Robin var det självklart att engagera sig.

– Det är kul att få ge tillbaka på ett vis. Många av de äldre på lägret här har jag varit på läger med som deltagare. Vi utbyter erfarenheter och idéer. Lägren har betytt jättemycket.

”Alla här förstår en bättre än vad ens familj gör”

Vid nyår 2012 upptäcktes att Jasmine Nilsson Garip, 18, från Malmö, hade en hjärntumör. Hon opererades fyra dagar senare, följt av ett år med cellgifter och 30 dagars strålbehandling.

Att få komma iväg från familjen och besöka ungdomslägret har betytt mycket.

– Jag har varit på tre läger och det har varit skönt att få prata av sig, ha roligt och tänka på annat.

Roligast på Camp Sälen var att åka rutschbana och hänga på äventyrsbadet Experium.

På lägret har hon fått nya vänner för livet.

– I och med att det finns folk som har haft samma typ av diagnos som jag och gått på samma mediciner så kan man relatera till varandra och det blir en helt annan konversation. De förstår en bättre än vad ens familj gör, för de har varit i samma sits, säger Jasmine.

Ändå är fokus inte att älta cancer under lägren.

– Här samlas man för att ha roligt och man tänker inte på att man är sjuk på samma sätt.

”Jag har redan fått kompisar”

För 2,5 år sedan förändrades livet för Elis Pettersson, 13, från Norrköping, då hans storebror fick en tumör på bröstbenet och sedan leukemi. Det har varit en tuff tid för hela familjen och Elis bror är fortfarande dålig. Att komma iväg på Camp Sälen var ett välbehövt avbrott från vardagen med sjukhusbesök efter skolan.

– De senaste åren har allt handlat om min bror, att han ska bli frisk. Jag och min lillebror har fått ta mer ansvar själva, säger Elis.

Det är första gången han är med på Barncancerfondens ungdomsläger – och han har länge sett fram emot roliga aktiviteter och att få träffa nya kompisar.

– Det är bara första dagen – och jag har redan fått nya vänner, säger Elis.

”Det är gött att inte prata cancer”

Det här är fjärde ungdomslägret för Christoffer Blomquist, 18, från Linköping.

– Bäst är att träffa alla man känner och att träffa alla nya människor. Jag klickade direkt med göteborgaren här.

Han nickar åt kompisen över bordet. De bär båda keps och svarta jackor.

För sex år sedan fick Christoffer akut lymfatisk leukemi, ALL.

– Jag fick transplanteras och låg på intensivvårdsavdelningen i koma i två månader med hjärninflammation, lunginflammation och vatten i lungorna.

Det tog två år att komma tillbaka till skolan. Nu är han trött på cancer.

– Det är gött att inte prata om det, man vet att alla är här av en och samma anledning så man behöver inte prata om det.

Det är skönt med den tysta gemenskapen. På lägret är fokus på det friska, inte det sjuka.

– Det var fett motiverande när Aron Andersson var med. Han pratar mer om det han gör, det han klarar – inte om att han haft cancer. Det motiverade, säger Christoffer.

”Man har alltid något gemensamt med alla här”

Vännerna han har lärt känna genom Barncancerfondens läger är ovärderliga för Robin Eriksson, 18, från Östersund. Han är extra glad att vara med i år eftersom han missade förra årets läger på grund av ett återfall i ALL.

– Jag fick ny behandling i Umeå och sedan strålning och benmärgstransplantation i Huddinge. Hela förra sommaren låg han isolerad på ett rum.

– Det är som en återförening i år. Det är jättekul att få träffa alla och diskutera med andra som haft det lika jobbigt och varit med om liknande situationer. Man har alltid något gemensamt med alla här.

Skillnaden mot att prata med kompisar i skolan är stor, menar Robin.

– När jag berättar hur jag känner och mår kan de inte föreställa sig hur det känns, men här har alla varit med om liknande situationer så de vet hur det känns. Det är ett väldigt bra stöd.

Sjukdomen har förändrat honom, inte bara fysiskt.

– Man växer och mognar som person på ett helt annat sätt än sina kompisar. Man tänker att det här kan aldrig hända mig, men sedan blir man sjuk och tänker att det har hänt, man lär sig mer om livets hårda vägar, växer upp snabbare.

Nu ligger fokus på att börja träna och komma i form igen.

– I framtiden vill jag ha ett bra jobb, jag vill ha familj och barn och jag skulle lätt kunna tänka mig att vara ledare på läger som detta.

”Båda mina systrar har cancer”

I år var andra året i rad som Tilde Wernersson, 16, och lillasyster Emmy, 14, från Norrköping, åkte tillsammans på Barncancerfondens ungdomsläger.

– Det är kul att ha henne där och hon tycker det är lite tryggare att jag är där. Emmy är lite nervös över att ta hand om alla mediciner, hon har även diabetes att hålla koll på, berättar Tilde.

För familjen började allt när Tildes yngsta lillasyster Tuva, i dag elva år, var två och det visade sig att knölen i ögat var en hjärntumör. Många års behandling följde och två återfall som krävde ny behandling.

För fem år sedan insjuknade även Tildes andra lillasyster Emmy i cancer. Diagnosen var neurofibromatos.

– Hon har tumörer från huvudet längs ryggraden och ner till bäckenet, och väldigt ont i rygg och mage, säger Tilde.

Just nu är tumörerna snälla och det var ett skönt avbrott från vardagen för systrarna att åka på Camp Sälen.

– Lägret har betytt jättemycket. Det är en annan sak att sitta och prata med andra syskon på lägren, som har samma historia, de vet hur allt går till och vad det handlar om. Kompisar förstår inte riktigt.

Att vara storasyster till två sjuka systrar är jobbigt. Är det några som förstår det så är det de andra ungdomarna på lägret.

Roligast med helgen var att träffa gamla kompisar.

– Det är så kul att se alla man inte får träffa annars. Och karaoken på kvällen var rolig – att se all glädje!