Grunden är lagd för morgondagens upptäckter

Birgitta Lannering gick i pension för flera år sedan, men det tycks snarare innebära att hon bara dragit ner lite på takten efter ett långt yrkesliv på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Just nu arbetar hon med att utveckla det svenska barncancerregistret och är fort farande aktiv inom forskningen.

– Jag tycker att det är väldigt roligt. Och så länge någon vill ha hjälp och jag kan bidra så gör jag det, säger Birgitta Lannering.

Hon är även handledare åt sin tidigare sjukhuskollega Elizabeth Schepke, som vid sidan av arbetet som barnonkolog skriver en avhandling om hjärntumörer.

– Bredden i Birgittas kunskaper är verkligen en bas att luta sig mot, säger Elizabeth Schepke.

Vanligtvis brukar deras samtal handla om pågående studier, men denna gång möts de för att blicka tillbaka på forskning och behandling av hjärntumörer under de senaste tre decennierna.

Diskussionen kommer snabbt in på en artikel om hjärntumörer i tidningen Barn&Cancer från 1991. Då hade Birgitta Lannering nyligen lagt fram en avhandling som bekräftade att neurokirurgiska metoder, strålbehandling och användningen av cytostatika hade gått framåt jämfört med tidigare decennier och bidragit till ökad överlevnad. Den stora utmaningen då, liksom nu, var att hitta effektiva behandlingar utan att skada hjärnans viktiga funktioner.

– Vi låg efter den stora gruppen leukemier och av många skäl var det oändligt mycket svårare med hjärntumörer och så är det fortfarande. Jag personligen såg en stor utmaning, ”här behöver verkligen något göras”, och avhandlingen var en start på det.

Birgitta Lannering såg ett behov av mer samarbete mellan forskare, men också mellan behandlande yrkesgrupper. Hon startade därför flera arbetsgrupper och ledde internationella studier om hjärntumörer. Med åren ökade också kontakterna mellan barnonkologer, neurologer, patologer och kirurger.

– Ni lade verkligen grunden för internatio­nella och nationella samarbeten som är en självklarhet i dag, säger Elizabeth Schepke som ingår i den nationella vårdplaneringsgruppen för CNS-tumörer hos barn och som bildades 1993.

Mer forskning och klinisk erfarenhet har inneburit att framsteg nu gjorts inom exempelvis kirurgi och strålbehandling – även om det inte rör sig om stora genom­brott. För att minska risken för sena kompli­kationer måste alla delar av behandlingen bli bättre.

– Varje enskild sak kanske inte alltid betyder så mycket, men tillsammans gör de skillnad. Det är det speciella med det här fältet, allt tillsammans måste bli bra. Det finns alltid en svag länk någonstans som kan göra att raffinerad kirurgi kanske blir mindre betydelsefull om väldigt omfattande strålbehandling måste ges. Det måste samverka, säger Birgitta Lannering.

Redan för 30 år sedan beskrevs hjärn­tumörer som en mycket heterogen grupp.

– Det är slående att det är så fortfarande, konstaterar Elizabeth Schepke.

En stor skillnad nu är dock att forskningen om genetiska mekanismer bakom tumörer, och vad som driver dem, har accelererat. Ökad kunskap om tumörernas molekylär­biologiska egenskaper har inneburit att diag­nostiken blivit säkrare och hjärntumörerna kan numera delas in i fler subgrupper.

– Det är ett stort steg framåt att man har kunnat klassificera tumörerna på ett bättre sätt. Det gör att vi kan riskindela och anpassa behandlingen efter olika patienter, säger Elizabeth Schepke.

Hon konstaterar att kirurgi, cytostatika och strålbehandling fortfarande är pelarna i behandlingen, men att lovande biologiska läkemedel som riktar in sig på mutationer, genetiska avvikelser, i tumörerna är på frammarsch.

Men ett stort problem är fortfarande hur cytostatika, men också biologiska läkemedel, effektivt ska kunna passera blod­hjärn­barriären.

– Det stör mig att vi inte har kommit längre med blod­hjärnbarriären. Jag trodde redan på 1990-talet att det skulle vara revolutioneran­de om vi kunde komma åt den, men det har vi inte gjort och här behövs mer forskning, säger Birgitta Lannering.

Hennes avhandling studerade också risken för sena komplikationer, främst orsakade av strålbehandling. En uppföljning av över­levare visade att cirka en tredjedel hade svåra komplikationer som inlärningsproblem och sämre prestationsförmåga. Troligen är andelen patienter med sena komplikationer lika hög i dag, men nya kirurgiska tekniker och utökad användning av protonstrålning har mildrat biverkningarna.

– Behandlingen i dag är skonsammare, men samtidigt har samhällets krav på en individ ökat. Livet kan bli bra ändå, men det krävs fortfarande forskning på vad man bör göra för att stötta överlevarna och hur olika insatser kan göras bra och kostnadseffektivt.

De båda barnonkologerna lyfter även behovet av mer stöd till föräldrar för att de ska orka med de svårigheter som kan uppstå efter en cancerbehandling.

– Under behandlingen träffar de många professionella människor, men när vardagen tränger sig på dyker många frågor upp. Här skulle jag vilja se mer föräldrautbildning och professionellt stöd, säger Birgitta Lannering.

Femårsöverlevnaden i hjärntumörer är i dag cirka 80 procent. Visserligen har prognosen förbättrats för flera grupper, men fortfarande finns hjärntumörer som är myck­et svårbotade.

– Vi måste hoppas att man hittar någonting i den forskning som görs nu för de grup­per som det inte går så bra för. Jag tror att även för den svåraste gruppen, ponsgliom, kommer det vi gör i dag kunna ge resultat på lång sikt. Men vi är inte där än, säger Birgitta Lannering.

Elizabeth Schepke tror att flera faktorer måste samverka för att öka överlevnaden, men nya möjligheter till genetisk kartlägg­ning och forskning om nya målriktade läke­medel inger hopp.

– I takt med att vi lär oss mer om biologis­ka mekanismer som driver celldelningen, och bakgrunden till tumörernas uppkomst, kommer det också ge möjlighet till annan behandling framåt.