Hjälp i jakten på jobb

När Barncancerfonden frågade överlevare om vad de behö­ver, visade det sig att många saknar stöd för att hitta rätt utbildning eller jobb.

– De behöver verktyg för att stärka sitt självförtroende när det gäller bland annat arbetsliv och studentliv, säger Lina Noon, projektledare för Maxa livet.

I maj hölls en temahelg om arbete och studier. Det var ett pilotprojekt, ett försök att se hur Maxa livet bäst kan hjälpa sina deltagare. Ett tiotal deltagare fick lära sig mer om hur man skriver en jobbansökan och vilka sociala medier som kan hjälpa till i jakten på jobb.

– Många har dåliga erfarenheter av arbetsmarknaden, så vi försöker komma in som en positiv part. Vi stöttar i hur de ska söka jobb, säger Delal Apak, projektledare på Novare Peritos.

Novare Peritos är ett företag som Barncancerfonden samarbetar med för att hjälpa unga vuxna överlevare ut i jobb eller studier. Bland annat hjälper Novare Peritos till med att reda ut var överlevarna kan söka jobb och stötta dem i hur de ska göra det. Delal Apak var med och föreläste under temahelgen. Till vardags är hon coach på företaget.

– Jag kanske känner till delar av arbetsmarknaden som andra inte känner till. Jag kan peppa unga vuxna överlevare att söka jobb, att börja med en praktikplats och känna att det är okej. Coachningen handlar om att få dem att känna trygghet, säger hon.

Deltagarna befinner sig i olika faser, en del har arbete, en del vill byta, en del har svårt att ens ta sig in på arbetsmarknaden.

David Linander är 19 år och har precis fått sitt första jobb, ett par dagar efter att han fick tillfälle att öva arbetsintervju med Delal Apak på Maxa livets temadag. Han har haft ALL (akut lymfatisk leukemi) och cytostatikan har gjort skelettet skört. För honom har det varit svårt att hitta ett jobb som kroppen orkar.

– Jag har inte riktigt fysiken att göra väldigt krävande jobb och det är ofta de jobben ungdomar får, hårda diskjobb eller jobb på lagret, säger han. En fråga som många överlevare funderar över är hur mycket de ska berätta om sina besvär vid en anställningsintervju.

– Var öppen och ärlig men berätta bara det du känner att du behöver berätta. Det är bra att säga hur du mår, om det är relevant för jobbet i fråga. Annars behöver du inte berätta, säger Delal Apak.

– Jag har varit på två intervjuer i mitt liv, så det är något nytt för mig också. Om någon frågar om min hälsa så är jag ärlig. Jag tror inte att jag kommer så långt med att dölja den, säger David.

Sofie Olsson Dahl längtar efter ett fast jobb. Nu delar hon sin tid mellan två arbetsplatser. Dels på Gotlands museum, dels i restaturangen på Gotlandsfärjan. Hon har läst kulturentreprenörskap och musei- och kulturarvsvetenskap på universitetet, men vägen dit var gropig. Innan hon fick behandling för ALL, kunde hon stava till enklare ord, trots att hon bara var tre år gammal. Efter behandlingen var förmågan som bortblåst.

– I skolan fick jag ofta frågan ”Hur kan jag hjälpa dig?”, men jag kunde inte svara för jag visste inte varför jag hade svårt med inlärning, matematik och stavning, och barncancerforskningen hade inte kommit så långt inom sena komplikationer. Eftersom jag inte kunde svara och skolan inte förstod vad som var fel stod jag utan stöd och hjälp med studie- och inlärningsteknik. Jag fick kämpa på som alla andra, även om jag hade behövt en annan studietakt, tyst omkring mig och studiestöd, säger Sofie.

För Sofie dröjde det till gymnasiet innan hon fick hjälp av en av skolans specialpedagoger att ta igen allt hon missat. Under Maxa livet-dagen kunde hon känna igen sig i de andras berättelser.

– I skolan pluggade man väldigt mycket utan att komma upp i de betyg som en frisk person skulle komma upp i. Det var skönt att prata med andra som hade samma erfarenheter, att frustrationen var delad med många andra. Skolan förstår det inte säger Sofie.

Sakta började Sofie att hitta sin egen väg mot en utbildning.

– Första året var det en fantastisk upplevelse att ha klarat universitetsnivå och inte kuggat en tenta och då blir man taggad att fortsätta, säger hon.

Erik Ågren var sjuk i osteosarkom när han var tonåring. På kort tid gick han från att vara sportnörd till att komma till gymnasiet med kryckor, utan hår.

– Jag blev sjuk i årskurs nio och hoppade på gymnasiet fast jag inte var färdigbehandlad. Jag kom med färdtjänst och hade inget hår. Uppropet var tufft, och det var egentligen hela min gymnasietid eftersom jag behövde bearbeta alla mina minnen och hitta mig själv igen, säger han.

I dag håller han föredrag om den tiden och tiden efteråt.

– Jag berättar om hur viktigt det är med vänner och att sjukvården har en plan när man är frisk. Ärren syns kanske inte på utsidan men finns på insidan och man måste bearbeta dem. Med tiden har jag blivit en väldigt stark människa, men det har tagit sin tid.

I dag har han kommit förbi ilskan och bitterheten över det som varit, och arbetar som matte- och NOlärare på mellanstadiet.

– Jag gillar att jobba med barn och ungdomar. Det här jobbet passar mig utmärkt med tanke på knäet, det är inga tunga lyft. Nu kan jag anpassa mig. Det gör att jag kan ha ett liv efter jobbet, träna och inte ha ont eller vara trött, säger han.

För David var Maxa livet-helgen med Novare Peritos värdefull.

– Det var kul att träffa nytt folk och föreläsningen av Novare Peritos var jättebra. Det är självklart svårt att anpassa informationen för alla olika åldrar och skeden i gruppen så en del information visste jag redan om, och en del passade bättre för dem som hade jobbat några år, säger han.