”Ingen vet vad som händer i morgon”

AYSES RESTAURANG. Skylten med de handskrivna bokstäverna är tillfälligt fäst på en papperskartong i vardagsrummet. My Zettergren vrider på kroppen för att betrakta skylten som hon har gjort till sin 5-åriga dotter. Ayse är hennes lilla mirakel.

– Leukemin är borta, men komplikationerna finns kvar. Ibland blir jag rädd när jag tänker på framtiden, kommer jag få diabetes nu också, men till slut tar tankarna på Ayse över och då blir jag glad igen, säger My och ler.

Fram tills My var 12 år gammal var hennes barndom i Långasjö utanför Emmaboda trygg och full av idrottsliga aktiviteter som fotboll, simning och aerobicsdans. Det var i samband med dansen som hon 2002 började få väldigt ont i knäna. Vuxenvärldens diagnos var först växtvärk, men när värken tilltog och blev så stark att hon inte kunde gå åkte familjen in till barnakuten i Kalmar.

– Personalen tog flera blodprover och jag slussades sedan vidare till Linköping för benmärgsprov. Proverna visade att jag hade ALL, akut lymfatisk leukemi.

Behandlingen påbörjades direkt.

– Mamma har i efterhand berättat att jag frågade henne om jag skulle dö. För mig fanns inget annat alternativ än att kämpa på med både behandlingar och skolan. För att hålla modet uppe lyssnade jag mycket på musik och skrev ner mina tankar i en blogg.

Genomgick benmärgstransplantation

Efter två och ett halvt års behandling tog My sina sista tabletter i slutet av maj 2005. Men lyckan blev kortvarig. I slutet av sommaren hade andelen vita blodkroppar ökat, vilket ledde till helkroppsstrålning och benmärgstransplantation med hennes lillasyster Beatrice som benmärgsdonator.

– Läkaren ansåg att jag inte skulle klara av skolan utan gå om en klass, men är det något som gör mig provocerad så är det när en person säger till mig vad jag inte klarar av. Jag pluggade nästan hela läsåret på distans för att kunna gå ut årskurs 9 med mina kompisar.

Hon nådde sitt mål och besegrade samtidigt leukemin. Under gymnasietiden träffade hon sin dåvarande man Ahmet och strax efter bröllopet 2013 var det dags att börja tänka på barn. My var medveten om att strålningen från cancerbehandlingen hade skadat äggstockarna så pass mycket att hennes ägg inte gick att använda, men hennes stora önskan var att få bära och föda ett barn med ägg från lillasyster Beatrice.

– Jag är så tacksam att hon ställde upp. Eftersom vi är lika på flera sätt har Ayse fått likadana karaktärsdrag som mig. Själva förlossningen gick bra, men Ayse föddes en månad för tidigt eftersom min livmoder hade tagit stryk av behandlingarna.

My fick stanna på sjukhuset efter förlossningen, och det blev en jobbig tid.

– Allt som jag har varit med om i tonåren kom upp på nytt. Jag fick panik. Personalen förstod mig inte utan trodde att jag hade fått förlossningsdepression.

Vaknade med smärta

Trots denna upplevelse bestämde sig My för att gå igenom hela processen igen och ge Ayse ett syskon. På tredje IVF-försöket våren 2017 blev My gravid och allt kändes bra fram tills en natt i slutet av mars. Då vaknade My med smärta högt upp i magen, illamående och halsbränna. Under morgontimmarna blev smärtan värre och efter ett samtal till vårdguiden blev My hämtad i ambulans. På akutmottagningen kopplades ett EKG in och det stod klart att My fått en hjärtinfarkt. Ett av kränskärlen runt hjärtat var igentäppt.

– Ingen av oss, inte ens ambulanspersonalen, tänkte på att det kunde vara hjärtat eftersom jag bara var 27 år. I efterhand har jag genom Barncancerfonden fått veta att hjärtinfarkt är en av de sena komplikationer som vi barncanceröverlevare kan drabbas av.

My opererades och det igensatta kärlet öppnades upp med så kallad ballongvidgning, men det akuta sjukdomstillståndet gjorde att My förlorade sitt andra barn.

– Jag fick missfall den natten, vilket var en stor sorg. Risken för hjärtinfarkt ökade troligtvis också av att jag precis hade genomgått en hormonbehandling. Nu är riskerna för stora för att bli gravid igen.

Orken har försämrats

Nu lever My med kronisk hjärtsvikt, vilket innebär att hjärtat inte orkar pumpa så mycket blod som kroppen behöver. Hon blir lätt trött och orken har försämrats.

– Det verkar inte bli bättre heller. Ibland har jag varit för trött och orkeslös för att jobba. Genom att sova och äta rätt, avstå alkohol och få upp konditionen kan jag åtminstone se till att mitt tillstånd inte försämras, säger hon och tittar ut genom det stora fönstret i vardagsrummet.

My reser sig upp. Det är dags att ta en kort promenad. Ute på gatan hinner hon dock inte mer än runt hörnet innan hon stannar upp. Vid parhusets gavel står den lilla boden där Ayse leker restaurang under sommarmånaderna.

– När jag mår dåligt över allt som har hänt försöker jag påminna mig om att ta vara på det jag har. Det är ingen som vet vad som händer i morgon.