”Jag bestämde mig för att leva”

Lilian Karlsson var tio år när hon fick sin första cancerdiagnos. Sedan dröjde det sju år innan hon blev sjuk i ett återfall.

– Jag har förstått att det är ovanligt att drabbas av ett återfall efter så pass många år. Men jag tror att det blev min räddning. Min ryggmärg och kropp var återhämtad. Jag kunde behandlas som om jag aldrig hade haft cancer tidigare, berättar hon.

Den här dagen är Lilian på besök hemma hos sin mamma Jolanta i Täby, där hon är uppvuxen. Annars bor hon med sin sambo Chris i Mjölby. I magen växer deras första barn.

– Mitt liv är fantastiskt bra, konstaterar hon. Men jag är lite rädd för förlossningen, sprutorna och smärtan. Det är lite komiskt efter alla år i cancerbehandling.

Den där dagen i mars 2007, när läkarna berättade att cancern slagit rot i Lilians kropp igen, skrek hon rakt ut.

– Jag kände dödsångest. Jag tänkte att nu kommer jag att dö, det finns inte en chans att jag klarar mig en andra gång. Jag mådde väldigt dåligt och lämnade inte rummet, minns hon. Fast Lilian mådde dåligt psykiskt ville hon inte prata med någon på sjukhuset. Hon gjorde ett försök med ett samtal med en kurator.

– Men det fungerade inte. Jag blev bara jävligt förbannad. Jag fick frågor som ”hur känns det” och ”hur mår du”. ”Ja, vad fan tror du?”, blev mitt svar. Jag har drabbats av cancer igen och har dödsångest. Du kan liksom inte lägga huvudet på sned och försöka prata snällt om det. Jag blev bitter och arg.

I stället blev det mamma Jolanta och vännerna Josephine, My och Daniel som fanns där. Kompisarna peppade och tog med Lilian på roliga saker.

– En dag kom Daniel hit och hämtade mig i sin raggarbil. Jag var supersjuk och hade inget hår. Den dagen skrattade vi mycket. Jag fick tänka på något annat än cancer. De grå och ångestfyllda tankarna byttes en bit in i behandlingen ut mot nya.

– En dag kände jag ”det kommer att gå bra”. Du ska inte dö Lilian. Din familj kommer inte att förlora dig. Jag försökte hålla fast vid den tanken, även när det var jobbigt.

Lilian målade upp en bild i huvudet om att det skulle gå vägen. Och det trots flera komplikationer såsom akuta blodförgiftningar, infektioner och blåsor över hela kroppen.

– Min familj och mina vänner har varit ett stort stöd, men mamma var mitt största. Hon sa alltid ”Lilian, vi måste tänka positivt. Då är hälften vunnet”.

Det värsta med cancern första gången var att håret försvann. Den andra gången var det rädslan för döden och att missa allt som händer när steget till ung vuxen ska tas. Fester, göra roliga saker, slå sig fri.

– Som barn förstod jag aldrig att cancer kan leda till döden. När jag var 17 förstod jag ju det.

Lilian blev friskförklarad 2012, men hon kommer att få lämna blodprover livet ut. Det är okej, menar hon. Hon är inte orolig för att cancern ska komma tillbaka. Och hon har inte trillat ned i något deppigt hål.

– Jag måste tänka framåt, säger hon med en blick på den runda magen.

Det finns komplikationer efter cancern. En höft är utbytt, hjärnan blir ibland trött och Lilian kan bli okoncentrerad. Att vara gravid överlevare av barncancer kräver också lite mer än för någon utan den erfarenheten.

– Jag fick gå till en fertilitetsläkare som talade om för mig att det var klokt att bli med barn innan 30, så vi satte fart. Men det är många kontroller.

Att berätta för sin sambo om cancern var ganska odramatiskt. Under de många samtal som paret hade via internet berättade Chris att hans lillebror hade haft en hjärntumör som barn.

– Det var okej att berätta. Han förstår. Jag tänker att jag har haft tur som lever. Att gå igenom cancer två gånger har varit skittufft. När jag var sjuk försökte jag hålla modet uppe och ha små mål, som att jag skulle äta något gott eller göra något roligt när behandlingen var klar. Om jag blev arg eller ledsen försökte jag att inte stanna kvar i det utan se framåt