”Jag brukar inte klaga på småsaker”
När Jacob var åtta år hade han nyss flyttat med sin familj från Seattle, USA till Skåne. Då hade han fortfarande leukemi och behandlingarna fortsatte här. Nu är Jacob sexton år och färdigbehandlad sedan många år. En tonåring som vill jobba med IT och gärna står i köket på fritiden.
Det har snöat under natten och i trädgården i Hököpinge söder om Malmö står redan en snögubbe. Med tre söner på 10, 14 och 16 år är det oftast full aktivitet hos familjen Schaub. I dag är det söndag och ännu står inget särskilt på schemat. Jacob har dock en plan.
– Vi kan gå ut en sväng sedan och gå förbi den där gårdsbutiken, säger han. Mamma Sofia är inte sen att svara ja.
Jacob var sex år när han insjuknade i ALL, akut lymfatisk leukemi. Då hade familjen två år tidigare flyttat till Seattle på USA:s nordvästkust, eftersom pappa David fått jobb på ett IT-företag där.
ALL, akut lymfatisk leukemi
Akut lymfatisk leukemi, ALL, är den vanligaste formen av barncancer och står för ungefär 90 procent av alla leukemifall hos barn. Den innebär okontrollerad tillväxt av förstadier till vita blodkroppar i benmärgen. Cancercellerna hämmar och tränger undan den friska benmärgen och sprider sig även till blodet.
Behandlingen görs med cytostatika under cirka två och ett halvt år. Prognosen för leukemi har blivit betydligt bättre under senare år tack vare en bättre diagnostik och en allt effektivare behandling. Ungefär 95 procent av barnen som drabbas av ALL överlever.
Äventyret tog en ny vändning
Det som började som ett spännande äventyr i ett nytt land, blev till en helt annan erfarenhet när Jacob blev sjuk och familjen fick stifta bekantskap med den amerikanska vården. När Jacob var åtta år valde de att flytta hem till Sverige igen och bytte sjukhuset i Seattle mot Lund. Men trots att Jacob blev sjuk i Seattle finns det många roliga minnesbilder från tiden i USA, också. Och nu kommer vi tillbaka till det där med kök och mat.
– Jag minns när du gick på en kortisonbehandling och var jättehungrig. Då gick du med pappa till köttdisken och valde ut några riktigt fina lamb racks (revben av lammkött), det skulle vara prima kött tyckte du, säger Sofia och skrattar.
Jacob nickar.
– Men jag minns mest att vi åt mycket mexikansk mat, quesadillas och tortillas. Vi umgicks med några vänner från Mexiko där, säger han.
Tortillabröd är fortfarande en favorit i familjen Schaub. ”Pizzamacka” är en egenpåhittad klassiker som består av två tortillabröd med ost och fyllning in emellan.
– Den dukas fram när vi inte kommer på något annat, säger Sofia som också ofta får hjälp av Jacob i köket.
– Jag gillar verkligen att laga mat, helst utan recept. Jag tycker det är kul att få ihop något utifrån de rester jag hittar i kylen, säger Jacob.
– Problemet är väl att vi är för duktiga på att äta upp all mat hela tiden, så värst mycket rester blir det tyvärr inte, säger Sofia och skrattar.
Individuell läroplan
Till vardags går Jacob i nian på skolan i Vellinge. Han har individuellt anpassad läroplan för att orka med dagarna. Behandlingarna mot leukemin har gett sena komplikationer som försämrat arbetsminne och svårigheter med koncentrationen när han läser långa texter.
– Tidigare hade han ofta ont i huvudet och var trött. En lärare larmade när han gick i femman, att Jacob var så ojämn i sina kunskaper. Tack vare Barnrehab i Lund fick vi hjälp att få till en anpassad studiegång med kortare dagar och extra anpassningar så att skoldagen nu fungerar, säger Sofia.
– Därför går jag bara fem timmar om dagen i skolan. Men innan jag går äter jag lunch i skolan, säger Jacob.
Skolmaten får väl godkänt.
– Jag är nog den enda som inte klagar på maten, vi får mat med mer vuxna smaker och det gillar jag.
En av julklapparna, kommer på tal. En skärbräda som funkar som ostbricka. Den var mitt i prick för Jacob!
– På det viset är han väl lite annorlunda, han gillar att sitta och njuta av till exempel goda ostar. Där är han nog lite tidig, säger Sofia.
Vill jobba med programmering
Snart är det dags att välja gymnasieprogram, men då är det helt andra saker som lockar.
– Jag skulle inte vilja jobba i ett kök, det känns alldeles för stressigt. Jag vill jobba med programmering och hoppas komma in på Information och medieteknik.
En gång i veckan går Jacob på Coder Dojo i Malmö. En mötesplats där unga får lära sig grunderna i att programmera appar, spel och webbsidor. Det, och en pappa som jobbar med IT, har lagt en stabil grund.
– Jag har redan lärt mig programmera en del spel. Jag behöver ha godkänt i matte, engelska och svenska för att komma in och det har jag redan, så det ska inte bli några problem, säger Jacob.
I många avseenden har Jacob lämnat barncancern bakom sig. Han känner sig som en helt vanlig tonåring, även om hans erfarenheter ibland gör sig påminda.
– Jag brukar inte klaga på småsaker. Vadå ett stukat finger, liksom. Jag har haft barncancer, säger han.
Vad gör du om tio år, tror du?
– Då jobbar jag som programmerare och bor i ett litet hus på landet, men tillräckligt nära stan för att kunna cykla in.
– Va? Vill du bo på landet? Det trodde jag inte. Vi kan bygga ett Attefallshus här på tomten, utbrister mamma Sofia glatt.
Ett förslag som tas emot sisådär av sextonåringen. Precis som det ska vara.
