"Jag har fått ett nytt liv"

Det var med cancern allt startade, och ibland känns det svårt när hon ser barnen på den barnonkologiska avdelningen på Umeå universitetssjukhus.

– Då förstår jag hur små de är, och hur liten jag var.

Ett par gånger i månaden följer hon med sin mamma till sjukhuset när Barncancerfonden Norra serverar fika till inneliggande familjer. 

– Jag tycker att det är kul, framför allt att träffa föräldrarna. De blir glada av att träffa en överlevare, säger hon.

Tiden med cancer är över

För hennes del är tiden med cancer över. Levertumören upptäcktes när Lovisa var nyfödd, och opererades bort när hon var två veckor gammal. Men Lovisa hade fortsatt otur. 

Som en komplikation efter behandlingen bildades ärrvävnad i levern och hon utvecklades inte som andra barn. Medan klasskompisarna växte gick Lovisa ner i vikt.

– Jag blev trött och sov när jag kom hem från skolan. För det mesta orkade jag inte en hel skoldag och så var jag så otroligt smal, säger hon.

Det blev normalt för henne att vara trött, att inte orka. Hon hade varit sjuk så länge hon kunde minnas.

– Jag kunde inte vara som ett barn ska vara, jag kunde inte vara med kompisar. Jag satt hemma och gjorde inte särskilt mycket. 

Vill bli fotograf

I dag går Lovisa på folkhögskola för att läsa in gymnasiet. Dels missade hon mycket av sin skoltid eftersom hon mådde så dåligt, dels har hon dyslexi och dyskalkyli. Men på folkhögskolan är utbildningen uppbyggd på ett annat vis än den vanliga skolan. Det fungerar bra.

– Det känns som en familj, säger hon. 

Det är ett år kvar av utbildningen, men hon hoppas på att fortsätta på en annan folkhögskola i Sigtuna. Lovisa Pettersson vill bli fotograf.

Det jobbigaste med att vara allvarligt sjuk var att inte kunna följa med kompisarna.

– Det är klart att jag tyckte att det var jobbigt när de frågade om jag ville följa med ut på stan. Mest i den perioden när jag var 13–14 år, då tyckte jag att det var särskilt jobbigt.

Till slut var levern i så dåligt skick att läkarna bestämde sig för att ersätta den.

– När de sa det så tänkte jag på en gång att ”nu kommer jag dö”. Jag var nog smårädd ända tills jag bytte levern, egentligen. Jag fick vänta ett år ungefär och hjärtat slog några extra slag varje gång telefonen ringde, det bultade extra hårt, men annars försökte jag att inte tänka på det, säger hon.

Det tog som sagt ett år. Sedan kom telefonsamtalet. Det fanns en lever som väntade på henne. Lovisa lämnade Umeå och for till Karolinska sjukhuset i Huddinge. 

Oturen följde med

Men oturen följde efter. Efter operationen lyckades blodkärlen inte syresätta den nya levern. Hälften av levern dog och läkarna stod beredda att göra en nödsökning efter ett nytt organ över hela Europa.

Efter två besvärliga operationer verkade den nya levern ändå fungera, och två månader senare kunde hon resa hem till Umeå.

– Förut tyckte jag att det var konstigt och lite småläbbigt att ha någon annans lever i mig. Nu är jag oerhört glad och tacksam. Annars hade jag inte varit här i dag, säger hon.

I dag tar skolan, kompisar och pojkvän all tid. Lovisa förbereder sig för att flytta hemifrån och letar lägenhet hemma i Umeå.

Ett nytt liv

– Jag har funderat på att börja rida igen. Jag red när jag var liten men jag slutade för att jag var för lätt, jag kunde inte hantera ett så stort djur, säger hon.

Hon äter visserligen mediciner för att kroppen inte ska stöta bort levern som hon fick, och de gör att hon inte får sola. Andra mediciner har gjort att hon fått nedsatt syn. Men hon är frisk.

– Jag har fått ett helt nytt liv. Jag är inte hemma, jag är med min pojkvän eller mina kompisar efter skolan och det hade aldrig gått innan.