”Jag kommer aldrig att tröttna. Men vi behöver bli fler”

Amanda Börjesson blev så påverkad av sin väns livsöde och svåra förlust att hon försökte att förstå mer av vad som hade hänt. Det gjorde hon genom att börja läsa allt hon kunde hitta om barnonkologi.

Sökandet efter kunskap ledde till Amanda Börjessons yrkesval och i dag jobbar hon, sedan nio år tillbaka, som barnsköterska vid Barncancercentrum i Göteborg. Trots det tunga i att dagligen möta barn med svåra diagnoser som får utstå krävande behandlingar rekommenderar hon andra att välja samma yrke.

Många frågar henne hur någon orkar jobba med barnonkologi och tvingas vara med i situationer som den när en familj kommer med sitt barn och får ett cancerbesked.

– Svaret är att, utifrån mitt perspektiv som personal, så finns det trots allt så mycket glädje i det tunga. Det är ju ändå mycket vi kan göra för att hjälpa de drabbade barnen och deras familjer.

Hon upplever att det också ger henne väldigt mycket att få barnets och familjernas förtroende att hjälpa till.

– Tänk dig själv att du får följa ett barn eller tonåring under månader av en oerhört tuff sjukdom och behandling. Vissa barn får vi till och med lämna över till intensiven. Senare kommer barnet i fråga kanske tillbaka till oss och börjar så småningom att må bättre.

De dagar hon får följa en ung patient på vägen mot tillfrisknandet är svåra att överträffa i glädje och dessa dagar gör mödan värd.

– Att få se de där första stegen ut mot korridoren. Ja, vid sådana tillfällen är glädjetårarna nära. Inte minst när ett barn vinkar hejdå till oss efter behandlingens slut.

Vid Barncancercentrum arbetar man både familjecentrerat och tvärprofessionellt. Dagligen sker ett samarbete mellan sjuksköterskor, läkare, psykologer, kuratorer, fysioterapeuter, dietister, lekterapeuter och clowner.

– Vi pusslar ihop varandras kompetenser för att kunna ge bästa möjliga vård till varje barn. Det är väldigt utvecklande och roligt.

Sammanhållningen i personalteamet ger ork även de tyngsta dagarna när det svåra händer att en patient inte överlever.

– Att ett barn eller tonåring inte får leva längre är en sorg som man aldrig kan vänja sig vid. För att orka brukar jag ge barnet en plats i hjärtat och sedan lämnar jag det där. Det handlar inte om att glömma, men hjärtat bör inte ta över när man arbetar med det här.

Amanda Börjesson tillstår att det kan vara en utmaning att tänka så.

– Men man minns alltid både fina och svåra stunder med barnen och deras familjer.

Jobbet ger så mycket glädje, mening och utvecklingsmöjligheter att Amanda Börjesson önskar att fler tar chansen till att utbilda sig inom barnonkologin.

– Det är näst intill omöjligt att tröttna. Den ena dagen är aldrig den andra lik. Man kanske springer på ett akutlarm med allt vad det innebär för att dagen efter få skratta tillsammans med barnen och clownerna.

Behandlingarna inom barncancerområdet blir alltmer avancerade och Amanda betonar vikten av att ta eget ansvar för att fortbilda sig. Själv har hon vidareutbildat sig i Barncancerfondens regi om bland annat diagnoser och läkemedel.

Lika viktigt som det är att se människan bakom sjukdomen är det att kunna förstå den sjukdom som barnet har. Barncancerfondens utbildning har gjort att jag lättare kan fånga upp saker när jag arbetar på rummet inne hos ett barn. Den har också gett en bredare insikt i symtom, biverkningar och komplikationer.

Amanda Börjessons framtidsplaner är att fortsätta arbeta som barnsköterska och det inom barnonkologin. Hon kommer också fortsätta att utbilda sig för arbetsglädjen.

– Vi bedriver avancerad vård av svårt sjuka barn men möjligheterna att utbilda sig tillsammans med att det hela tiden kommer nya och bättre behandlingar gör att jag tror att det är många fler än jag som skulle se det här som ett drömjobb för en sjuksköterska.