”Jag längtade mycket efter vårt hus och våra djur”
Den sista pärlan till mitt supersnöre har inte hunnit komma ännu, för vi visste först inte om cancern var borta. Nu vet vi det, och jag känner ingenting längre där knölen satt. Förut kunde jag se den, men den är borta nu. Det känns skönt.
Det var bra att jag hann komma hem och fira jul hemma. På sjukhuset längtade jag efter att kunna göra vad jag vill, när jag var där och fick medicinen kunde jag inte det. Och jag opererades flera gånger. Men de hade ett pysselrum där man kunde göra nästan vad som helst, det var det bästa.
Jag längtade mycket efter vårt hus och våra djur. Vi har en kanin som heter Fluffe och en som heter Smulan. Fast mamma kallar Smulan för Morran, för hon morrar på mamma, och en gång gav hon mamma en karatespark.
Nu när jag är hemma igen tycker jag om att rita och spela spel - mest att spela spel. Mitt favoritspel heter Five Nights at Freddy's, men man kallar det för FNaF. Jag har FNaF-leksaker också. Jag gillar figurerna, och min kompis Robin tycker också om dem. De är snälla på dagen och elaka på natten, men jag tycker inte att de är läskiga.
Jag går i skolan nu och ser hur mycket jag orkar. Ibland orkar jag halva dagar och ibland hela. Jag tycker om att springa på gymnastiken, jag saknade att springa när jag var på sjukhuset.
