Kladdkakorna gav Joakim aptiten tillbaka

– Jag har bakat jättemånga kladdkakor, men älskar fortfarande att äta smeten. Det är så gott med choklad. En gång åt jag tre stora skedar, det blev ingen kaka men gott var det, säger åttaårige Joakim Eklund som står vid köksbänken och bakar.

Med fokuserad blick följer han sin högerhand som varsamt balanserar decilitermåttet och sedan tippar ut mjölet i en svart bunke, en rörelse som han har gjort många gånger. Han minns det inte själv, men för några år sedan var den enkla proceduren en livsviktig ingrediens i vardagen. Joakims pappa, Jonas Eklund, berättar att Joakims kladdkaka var en räddning när behandlingen var som mest intensiv.

­– Själva bakningen gjorde att vi, för en liten stund, kunde fokusera på något annat än sjukdomen. Kakan gjorde ofta att Joakim, och även vi, fick i oss någon mat överhuvudtaget. Eftersom allt fokus var på Joakim hände det flera gånger att Jenny och jag, sent på kvällen när allt var stängt, kom på att vi inte hade ätit något, säger pappa Jonas.

Vid arbetsbänken rör Joakim om i bunken med sleven och berättar att han brukar baka kladdkaka i tre olika smaker; mjölkchoklad, mint och schweizernöt. Han har även testat att använda andra smaker som till exempel polka, men då blev kakorna för söta.

– Jag gillar inte kladdkakor som är för söta så jag har minskat en del på sockret och kakaon och gjort ett eget recept. Vi har skrivit upp receptet, men jag brukar baka på känsla, säger Joakim.

Joakim har alltid varit ett aktivt barn i färd med att utforska världen. När han en dag, några månader innan sin fyraårsdag, började halta på ena benet på förskolan var det lätt att tro att han bara hade ramlat och slagit sig. Men det onda försvann inte. Han var ledsen, fick feber och kunde inte stödja på foten. De besökte vårdcentralen flera gånger, men fick känslan att läkaren inte tog besvären på allvar.

– Är ni här nu igen, sa läkaren vid ett besök. En kväll när Joakim hade väldigt hög feber åkte vi till akuten på Västerviks sjukhus. När han förklarade att det kändes som att det kröp i benen stelnade barnläkaren till, säger Jonas och blir avbruten av ett skratt.

– Såg ni, hela ägget kläcktes på en gång, ropar Joakim förtjust vid köksbänken.

– Vad häftigt Joakim, säger pappa Jonas och fortsätter:

– Det visade sig att barnläkaren bara veckan innan hade varit på en utbildning om leukemi.

Efter ett benmärgsprov, som gav diagnosen akut lymfatisk leukemi, följde två och ett halvt år där hela familjens liv cirkulerade kring Joakims behandling.

Under behandlingen pendlade Joakims aptit. Under veckor med högdosbehandling var han konstant hungrig och kunde få begär efter särskild mat. En vecka åt han nio korvpaket, en annan vecka var det bara påläggsskinka som gällde.

– Detta följdes av veckor där han knappt åt alls, trots att sjuksköterskorna lockade med chips och isglass. När Joakim fick blåsor i munnen av behandlingen var hans kladdkaka en av få saker som han kunde äta trots blåsorna, och då är man som förälder bara glad att ens barn får i sig någonting alls, förklarar Jonas.

Joakim är färdig med smeten och Jenny sätter in den i ugnen. Han berättar att kakan är en chokladkaka, och att han är den enda i familjen som kan få rätt smak på den. Både Jenny och Jonas intygar att det är sant och dukar fram tre kladdkakor i olika smaker som Joakim har bakat dagen innan.

– Mina kladdkakor måste nämligen stå en natt i kylskåpet, det blir inte lika god smak annars. Jag gillar inte florsocker så jag lägger strösselhjärtan och pärlor på kakorna istället, säger Joakim och springer iväg för att visa upp den sparkspade som han använder i sin taekwondoträning.

Joakim demonstrerar olika taekwondosparkar och berättar sedan om sin fotbollsträning, sina 19 simmärken, sitt supersnöre, rundpingisen i skolan och att han vill börja med skytte på torsdagskvällar. Det är svårt att föreställa sig att det fanns en tid när pojken med så mycket spring i benen inte kunde gå, eller ens leka med kompisar.

– Nu känner jag mig bättre i kroppen, jag orkar springa mer med kompisarna och kan klättra högt upp i vårt körsbärsträd. Det är jätteenkelt, säger han.

Han skär upp en bit av sin favoritsmak, kladdkaka med schweizernöt, och lägger den på tallriken. Kladdkakorna blev så populära bland sjuksköterskor och läkare på Linköpings Universitetssjukhus att personalen kopierade receptet. Även andra patienter och dess anhöriga uppskattade kladdkakorna.

– Det öppnade upp för samtal som inte bara handlade om cancer och leukemi, berättar Jenny.

För tre år sedan flyttade familjen in till Frödinge, från att ha bott ute på landet utanför staden. Flytten, och Joakims nya vänskap med jämnåriga Noelle, som bor två hus bort, gav hela familjen ny energi. Det dröjde inte länge innan ryktet om Joakims kladdkaka spred sig i bygden. Senast var det grannarna som beställde tre kladdkakor till ett 80-årskalas.

– Vi är också med och bidrar vid Brantestad Intresseförenings årliga kafferep där hela vinsten går till Barncancerfonden Östra. Joakim tycker det är kul att kunna bidra med sina kladdkakor. Innan kafferepet hade vi bakat tio kladdkakor och när vi kom hem hade vi beställningar på ytterligare 22 stycken. Nu får vi se när nästa beställning kommer, säger Jenny.

En sak är säker. Den 8 juni 2019 blir det kladdkaka hemma på Tallvägen i Frödinge. Då firar familjen att det har gått tre år sedan Joakim var slutbehandlad.