Längtan efter att få spela fotboll igen
När sexåriga Nadim kliver upp ur sängen en morgon och haltar lite tänker familjen att han måste gjort sig illa medan han spelat fotboll. Istället skulle det visa sig vara början på en lång och tuff cancerresa.
”De ringde från fritids senare samma dag och sa att de fått bära Nadim för att han inte kunde gå i trapporna”, berättar mamma Malin som fick åka och hämta Nadim, och boka läkartid.
Morgonen efter, dagen innan nyårsafton, vaknar Nadim helt blöt av svett, febrig och nu med rejält ont i foten. På vårdcentralen i Falkenberg tar man prover och de får en tid för röntgen. Under eftermiddagen ringer läkaren och förklarar att de hittat omogna celler i Nadims provsvar och att han bör köras till akuten i Halmstad.
”Där blev vi kvar över nyår, och de tog en massa olika prover, minns Malin. ”Till slut gjordes ett benmärgsprov och där såg de att det var leukemi. Jag hade hela tiden känt att någonting var fel, men det kom ändå som en chock. Jag kunde bara inte ta till mig att vår son har cancer.
Lång och tuff behandlingstid
Läkarna berättar för Malin och Moussa att de kommer behandla för att bota men att de bör vara beredda på en lång behandlingstid.
”Då frågade jag vad de menade med lång, kunde det handla om tre fyra månader?”, berättar Malin. ”Svaret vi fick var att det rörde sig om två och ett halvt år och då blev det riktigt jobbigt. Det var som att någon slog bort benen på mig.”
ALL, akut lymfatisk leukemi
Akut lymfatisk leukemi, ALL, är den vanligaste formen av barncancer och står för ungefär 90 procent av alla leukemifall hos barn. Den innebär okontrollerad tillväxt av förstadier till vita blodkroppar i benmärgen. Cancercellerna hämmar och tränger undan den friska benmärgen och sprider sig även till blodet.
Behandlingen görs med cytostatika under cirka två och ett halvt år. Prognosen för leukemi har blivit betydligt bättre under senare år tack vare en bättre diagnostik och en allt effektivare behandling. Ungefär 95 procent av barnen som drabbas av ALL överlever.
Sedan går allting fort. Familjen åker till Göteborg och Drottning Silvias barnsjukhus för att omedelbart påbörja cancerbehandlingen. För att förenkla injektion av medicin och blodprovstagning får Nadim en venport inopererad under huden, och det är då allt börjar sjunka in för mamma och pappa. ”Vi höll oss väldigt sammanbitna den första tiden”, berättar Malin. ”Man vill ju ändå vara stark för sitt barn, men när Nadim togs ifrån oss en stund för operation bröt vi ihop, både Moussa och jag.”
Operationen går bra, och dagen efter sätts behandlingen igång med cytostatika och kortison. Men de första sex månaderna blir en tuff tid för Nadim och familjen. Cancercellerna, som har satt sig i en klump och förstört strukturen i Nadims fot, gör så att han blir rullstolsburen en lång period. Han är väldigt infektionskänslig och får höga febertoppar gång på gång. Och mitt i allt får han njursten.
”Smärtorna han hade då var fruktansvärda. Tiden gick otroligt långsamt och oron var konstant, det var som att kliva in i ett riktigt mörker, det var helt svart”, minns pappa Moussa.
Dumma celler i kroppen
Kortisonet som Nadim får gör att han förändras. Han är väldigt skör och inte sugen på att träffa eller leka med någon, bara vara för sig själv eller med mamma, pappa och storasyster Elissa.
”Han var jättetrött och kunde inte gå i skolan på hela vårterminen. Kortisonet förändrade hans humör och han tyckte att han såg annorlunda ut, då han svällde upp lite av kortisonet, säger Malin.
Men så börjar det sakta vända vid påsk. Värmen kommer, det blir ljusare ute. Och när Nadim börjar känna att han har lite kraft går de ut i friska luften. Kanske tar de rullstolen ner till havet eller sätter sig på en bänk och blåser såpbubblor. Då vågar sig en längtan fram efter att bli frisk och kunna spela fotboll igen.
”Vi kunde aldrig drömma om att Nadim skulle vara så lugn under den här tiden, minns Malin. Det tog många månader innan han började ifrågasätta det hela. ”Varför har jag fått den här sjukdomen? Varför har jag dumma celler i min kropp? Varför just jag?”.
Drömmer om att bli fotbollsproffs
Sommaren kommer och den jobbigaste tiden är förbi. Kortisonbehandlingen är avslutad och gradvis återvänder Nadim till sitt vanliga jag igen, piggare och gladare. Vid några tillfällen kan han till och med vara på stranden. Under hösten går behandlingen in i den så kallade underhållsfasen fram till att Nadim är färdigbehandlad i februari 2023.
”Det mest kritiska är över, men det är en lång resa kvar, säger Malin. ”Nu går Nadim i skolan igen, men han blir trött fort. Han älskar att busa med storasyster Elissa, spela tv-spel och leka med sina kompisar, men det som gäller mest är fotboll. Han ska bli fotbollsproffs, det är inget snack. Man trodde inte det då, när det var som tyngst, att den här dagen skulle komma. Att han äntligen skulle få spela fotboll igen. Han har inte har samma rörelsemönster som innan, och är inte lika smidig, men Nadim springer och kämpar och är fokuserad. Nu kommer allting ordna sig. Det måste det.”
