Lek och sagor ger bättre strålbehandling

Barn som strålbehandlas behöver många gånger sövas. Detta eftersom barnet behöver vara helt stilla under strålningen för att strålen ska kunna träffa exakt samma ställe varje gång. Själva strålbehandlingen tar bara några minuter men barnet blir ofta oroligt av förberedelserna, av utrustningen som ska hjälpa barnet att ligga i rätt position och av att vara ensam utan föräldrar under strålningen.

Eftersom sövning innebär såväl risker som försämrad livskvalitet strävar nu ett forskningsprojekt efter metoder som gör att färre barn behöver sövas.

– Det är en enorm skillnad på att söva och inte göra det, inte enbart för barnen utan för hela sjukvården och för föräldrarna. Barnet slipper vara fastande varje dag och kan spendera mer tid hemma än på sjukhus. Sedan föreligger även komplikationer och risker vid sövning. Det vi kunnat se var att barnen som sövdes hade ett mer negativt känslomässigt uttryck än de som inte gjorde det. Det var signifikant, säger Jenny Gårdling, doktorand i forskarteamet.

Projektet ”Kan åldersanpassade förberedelser vid strålbehandling sänka barns oro och minska antalet sövningar?” har pågått i fyra år vid universitetssjukhuset i Lund och den sista delstudien avslutades i somras. Syftet är att se hur vården kan förbättras vid strålbehandling för de cancersjuka barnen, för föräldrar och för vårdpersonal.

Barnen i studien har delats in i åldersgrupper som sedan försetts med informationsmaterial om strålbehandling anpassat efter respektive ålder.

– Åldersanpassad, informativ pedagogik är en viktig del i att kunna stilla barns oro och känslomässiga uttryck, säger Jenny Gårdling.

Barnen fick broschyrer enkelt illustrerade i texter och bilder som beskriver behandlingen steg för steg. De yngre barnen fick även sagoböcker.

– Vi byggde också upp två olika modeller av strålbehandlingsapparatur med tillhörande dockor. På så vis kunde barnen få bekanta sig med processen genom att leka sig fram, avdramatisera och förbereda sig. Under hela förberedelseprocessen var den ansvariga sjuksköterskan som skulle behandla barnet med. Barnen fick även göra ett studiebesök för att bekanta sig med miljön.

Under själva strålbehandlingen fick barnen lyssna på musik och sagor. De kunde även använda audiovisuella glasögon för att se film.

Ett slags trygghetssnöre – ett snöre mellan barnet och föräldern – användes också för att ge barnen en känsla av att hålla föräldrarna i handen trots att de inte är i samma rum under strålbehandlingen.

– Barnen är framför allt olika beroende på hur gamla de är, men också på ett individuellt plan. Det gör att de svarar på, och tar till sig olika delar av det material vi erbjöd olika mycket.

Men oavsett vilket pekar studien på ett tydligt resultat: färre barn behöver sövas än tidigare.

– Det är en för liten grupp som ingått i studien för att man ska kunna säga att det är statistiskt fastställt. Men vad det preliminärt visat är att barnen inte blir mindre oroliga av förberedelserna, och att antalet sövningar minskade, säger Jenny Gårdling.

Hon konstaterar:

– I en av grupperna var det tre barn som skulle sövas men inte behövde det vid 73 tillfällen, vilket även har en klinisk betydelse.

I studien framkom även att strålningssjuksköterskorna önskade mer tid till att träffa och förbereda barnen på behandlingen.

– De ville träffa barnen mer för att knyta kontakt och lära känna barnet. De ville också göra det tidigare i processen och inte först vid själva behandlingstillfället.

Forskarna undersökte även föräldrarnas upplevda livskvalitet, känsla av sammanhang och oro vid strålbehandling. De fick föra dagbok inför och under en strålbehandling.

Bland annat har dagboksanteckningarna pekat på att föräldrarna önskat en tidigare och bättre överblick över rutiner under behandlingen. Precis som vårdpersonalen, önskade även föräldrarna en tidigare kontakt.

– Det är relativt enkla, men väldigt viktiga saker, konstaterar Jenny Gårdling.