Leona vill börja tvåan mest av alla i klassen
Leonas hår hade börjat växa tillbaka och humöret var på topp när Leona badade den där sommaren. Läkarna trodde att ”den dumma knölen” var borta för alltid och att hon skulle kunna börja förskoleklassen till hösten. Då kom smällen.
Allt började när Leona var fyra år gammal och berättade för sina föräldrar att en smörgås fastnat på tvären i magen. Pappa Burim trodde först att knölen han kände var en förstoppning men mamma Nenya som läste till sjuksköterska anade oråd. När 1177 gav familjen rådet att avvakta till efter helgen fick katastroftankarna gott om tid att gro och växa sig starkare. Väntan på måndagens undersökning kändes som en evighet.
Från vårdcentralen hemma i Uddevalla gick färden vidare till Norra Älvsborgs Länssjukhus där läkarna på barnmottagningen misstänkte att Leona fått en cysta på njuren. En akut ultraljudstid skulle ge svar.
”Jag glömmer aldrig den nedsläckta miljön med dovt surrande maskiner”, berättar Nenya. ”Eller när Leona la sig på britsen för att undersökas och jag ser att det inte är njuren de håller på och mäter. Det blev kaos i huvudet samtidigt som jag kämpade för att vara en trygghet för vår lilla flicka som låg hjälplös framför mig.”
Strax kom beskedet och framför ett team med läkare och sjuksköterskor gjorde Nenya och pappa Burim sitt bästa för att inte bryta ihop inför sin dotter. Till slut gick det bara inte. ”När kvällen kom flödade tårarna och jag undrar fortfarande vad Leona tog in. Där och då var hon nog mer orolig för sina två ledsna föräldrar än för sin egen sjukdom.”
Smörgåsen i magen visade sig vara Wilms tumör och mätte 11 x 7 centimeter. Det och att Leonas cancer fått fäste i bägge njurarna var de dåliga nyheterna. De goda var att prognosen var ljus så länge sjukdomen inte hunnit växa in i andra närliggande strukturer. Vilket den inte hade. Det blev därför viktigt att komma igång med behandlingen så fort som möjligt.
”Leona har varit otroligt tuff i allt det här”, berättar Nenya. ”Ett av mina starkaste minnen var från förskolan när hon satt och gungade med en peruk på sitt kala huvud. Men istället för att ta en paus i solen som gassade kastade hon av sig sitt hår inför barnen som gapade av förvåning. Det blev en del att förklara för en mamma som stod med peruken i handen och tårarna rinnande. Men mitt i allt bankade stoltheten i bröstet. Vilket mod! Leona som varit så orolig för just det här med håret.”
