Livet efteråt

Jacob Schaub var sex år gammal när han kräktes blod en dag, mitt i klassrummet under lektionen. Efter det var inget sig likt.

– Vi gick in i en krigszon, och kom ut som trasiga veteraner. Vi har minnesluckor, ångest och depressioner. Det är något som har gått sönder i hjärnan, säger David Schaub, Jacobs pappa.

Ett par veckor innan beskedet hade familjen firat Jacobs sexårsdag, på en sushirestaurang. Efter det dröjde det år innan Jacob kunde äta sushi igen. Familjen fick veta att Jacob skulle avstå från rå fisk, eftersom den kan innehålla bakterier. Det fick bli sushi med stekt fisk, hemma.

– Vi gjorde egen. Den var jättegod, säger Jacob.

Familjen har precis fått sitt nyköpta hus besiktigat, och barnen har valt sina rum. De ska flytta från villan de hyr i Malmö, och ut på landet. 

– Vi kommer att bo bredvid en godisfabrik, så barnen är nöjda, säger mamma Sofia Schaub.

Jacob och lillebror Simon ska dela rum. Yngsta brorsan Lucas får ett eget. På övervåningen i huset de bott i de senaste tre åren dundrar bröderna just nu omkring. Sofia har slutat jobbet på förskolan och har hämtat Lucas från hans ur och skur-förskola. David har kommit hem från jobbet på andra sidan bron i Köpenhamn. Jacob har träffat en sur tant på hemvägen.

Det är ett och ett halvt år sedan Jacob var färdigbehandlad. Han säger att han inte tänker på cancern längre.

– Jag är fortfarande lite tröttare och har ont i benen ibland. Jag kan springa, men inte lika mycket. Vi har en gympalektion där vi springer runt en damm, jag orkar knappt springa två varv ens. Jag får göra färre varv. De andra gör tre. Det känns lite jobbigt, säger han.

”Längtat tills allt ska vara över”

Han vill hellre spela dataspel med lillebror Simon än att prata cancer. Återbesöken på sjukhuset har övergått från var tredje månad till var sjätte. Det är först nu som familjen kan lämna tillvaron som cirklat kring ett allvarligt sjukt barn.

– Vi har gått och längtat tills allt ska vara över, och så är vi där och undrar varför inte allt är bra. Hur ska livet vara? Barnen mår bra och allt är jättebra – och så känner jag att det här orkar jag inte med. Jag vet inte hur det är för andra, för mig är det först nu min bearbetning har börjat, säger Sofia.

Familjen bodde i USA när Jacob blev sjuk, och de stannade i nästan två år, under den intensiva behandlingsfasen. De tog turer med båten, försökte göra roliga saker.

Allt löpte enligt behandlingsprotokollet, men en cancerbehandling är hård. Jacob tyckte att det var värst med slangen som löpte från näsan ner i magen. Han kräktes upp den. En gång kom den ut genom munnen, en gång råkade lillebror Lucas riva ut den.

Det är vanligt att cytostatika skadar de friska cellerna i tarmarna. Jacob drabbades av blödningar i hela mag- och tarmsystemet. Smärtan fick honom att ramla av stolen vid matbordet. Det tog tjugo minuter för morfinet att få effekt. 

– Det blev till slut normalt för mig att mitt barn pumpades fullt med gift, säger Sofia.

– Jag tror att det är lika abstrakt som att bli ivägskickad till en krigszon i Mellanöstern, och någon visar dig ett maskingevär för första gången. De lägger det i din hand och säger ’du måste ha det här, annars dör du’. Det tar kanske tre-fyra dagar, och sedan är det helt normalt, säger David.