Livet utan lillasyster

Hedda Rosendahl, 16 år, saknar sin syster Elsa varje dag. Det vardagliga där både värme och bråk ryms. På flera ställen i huset finns det saker som påminner om henne. En bok, en teckning och den lilla byrån med pysselsaker som står i en bokhylla. Familjen flyttade hit en månad innan Elsa drabbades av en aggressiv hjärnstamstumör. Efter sju månader dog hon i sina för­äldrars sovrum med hunden Rutan bredvid sig.

– På ett vis kommer jag alltid att förknippa vårt hus med hennes sjukdom. Kanske hade det varit bättre om vi hade flyttat efteråt?

Efter Elsas död flyttade Hedda in i sin lilla­systers rum med muffinstapeterna. På en hylla står ett program från begravningen och en present som Elsa gjorde till sin syster i lek­terapin. Nu är tapeten utbytt, i stället för muffins drar ståtliga björkar i grått sig upp mot taket. På en ställning hänger kläder i färg­ordning och på hyllorna ligger böcker.

– Jag vill tänka att hon är med mig här. Hon älskade det här rummet. Fast då var allt rosa.

Hedda minns tydligt hur det var den dagen Elsa blev sjuk. Då var Hedda elva år och Elsa nio. Det var dags för påsklov och familjen skulle åka till fjällen. På morgonen hade Elsa mått illa och känt sig yr. Men något mer än det var det inte.

– Jag kände på mig, ”det är cancer”.

Det var det. Men ingen pratade om att Elsa led av cancer. I stället talade mamma och pappa om ”en knöl i hjärnan som inte skulle vara där”. Elsa ville inte heller att familjen skulle säga ”cancer”. De blev uppmanade att inte söka information om diagnosen. De kan inte heller minnas att någon förklarade att ponsgliom svarar dåligt på behandling och alltid leder till döden.

– Jag och Elsa pratade inte om det och jag tror att hon mådde ganska bra. Jag försökte i alla fall intala mig det. Om vi hade sökt information hade vi ju fått veta att hon skulle dö.

Hedda bodde hemma med mamma eller pappa när Elsa var på sjukhuset. Hon var ofta ledsen och funderade mycket men har i dag svårt att minnas hur tankar och känslor kom och gick. Men det var mycket oro.

– Allt flyter ihop… Men jag minns en kväll när mamma var med Elsa på sjukhuset och jag var hemma med pappa. Vi skulle se på Mellon men han somnade. Jag satt själv och bara grät. Det var så fel. Vi hade alltid tittat tillsammans och Elsa älskade det programmet.

En gång sa Hedda till Elsa att hon alltid skulle finnas där för henne.

– Men då blev hon sur. Efter det pratade vi inte mer om sjukdomen och aldrig om att hon kunde dö. Jag hoppades att hon skulle leva.

Sommaren kom och systrarna åkte till Göteborg. Det blev besök på tivoli och massor av bad.

– Under de dagarna kunde jag tänka bort sjukdomen. Jag glömde att hon var sjuk och det blev en bra sista sommar, säger Hedda.

Men under hösten tog sjuk­domen över. Under de perioder som Elsa var hemma var Hedda oftast med sina kusiner på nedervåningen.

– Vi spelade mycket dataspel. Då kunde jag fly in i den världen och låtsas som att det som hände inte hände. Jag tackade nej till att prata med en psykolog och var bara med syskonstödjaren en gång. Vi gick på bio. Men bio… det är liksom inte det man behöver.

Hedda menar att hon hade önskat att någon bara fanns där, någon som lyssnade eller smög in information utan krav på svar.

– Det är nog olika vad man vill ha och behöver. Jag och mamma åkte till London när Elsa var sjuk.

Jag minns att jag inte ville åka hem igen. Det var en paus från allt.

Det blev december och Hedda gjorde en julkalender med paket till Elsa. Hon hann inte öppna alla. Den 20 december 2014 dog Elsa.

– Vi satt där, säger Hedda och pekar mot sofforna. Jag spelade på datorn när min moster sa ”att nu är det inte långt kvar”. Att se Elsa död var konstigt. Hon var liksom inte kvar fast kroppen var där. Jag var i chock. Jag kunde inte gråta fast jag var ledsen.

Elsa låg kvar i rummet i två dygn innan hon bars ut i sin kista. Hedda la ned saker i den.

– En ask med suddgummin i. Jag hade gjort asken i träslöjden och det var cupcakes på den, en bild på familjen, läppglans, böcker och ett bibliotekskort. Hon älskade böcker. Jag skrev ett brev till henne som jag la i kistan. Jag tänkte ”nu är det bara jag kvar”. Att ha ett syskon är speciellt. Man har inte den relationen med någon annan, det där med att gå ihop mot föräldrarna, hålla ihop, säger Hedda.

Heddas mamma Anna har lyssnat och berättar att de i sin sorg över ett förlorat barn hade svårt att hjälpa det som fanns kvar.

– Vi försökte prata men förstod ju inte hur fort det skulle gå, eller att Elsa skulle dö. Vi var alla i sådan chock. Men jag minns att vi gick en promenad och att jag sa ”det blir bra fast på ett annat sätt”. I efterhand undrar jag hur jag tänkte när jag sa det? Det är fruktansvärt att förlora ett barn, eller, som Hedda en syster.

Julen kom och gick, Hedda blev glad över ett par hett efterlängtade vinterskor.

– Det låter kanske ytligt. Men julklappen gjorde julen lite normal för mig. Men det var hemskt att inte Elsa var med oss. Vi dukade inte längre för fyra, säger Hedda.

Någon gör sig påmind. På golvet tar sig lillebror Viggo, 1,5 år, fram på något ostadiga ben. Han sträcker upp sina knubbiga armar mot Hedda och kräver en kaka. Han ler.

– Ja, han finns för att Elsa inte lever. Det är en konstig tanke men vi är väldigt tacksamma över att han har kommit till oss, säger Anna.

Hedda håller med, hon älskar sin lillebror men säger bestämt:

– Jag har två syskon och Viggo ersätter inte Elsa. Men han gör livet bättre. Han får oss att skratta. Faktiskt är han väldigt lik Elsa. De har samma humör. Jag ska berätta om Elsa för honom.

Bakom Heddas plats vid matbordet finns ett foto på Elsa. Hon ler, det ljusa håret är lockigt. På årsdagarna av hennes död gör familjen kladdkaka. Något som Elsa älskade. Hedda tycker att det är bra att minnas dagen då hon dog. Det gör hennes korta liv levande, att minnas tillsammans är fint.

– Min sorg är upp och ned. Det finns stunder då jag glömmer att hon är död. Då kan jag få dåligt samvete. Men sedan kommer något som påminner mig om att det är så. Jag vill inte tänka på min framtid. Jag vet att Elsa inte är med mig där och för varje dag kommer hon allt längre bort. Det gör mig ledsen.