”Mitt 7-åriga jag hade aldrig trott att jag skulle få vara med om det här!”

En fluffig virvelvind drar över innergårdens grus. Stannar upp, tittar sig omkring, och drar i väg igen. Det är Ture, en tvåårig korsning mellan malteser och pudel, döpt efter privatdetektiven Ture Sventon.

Men vem döper en hund efter en semmeltokig privatdetektiv i rutig kostym?

För Lycke, 13 år, var namnvalet självklart. När Ture kom in i familjens liv hade hon precis varit mitt uppe i en helt annan virvelvind – inspelningen av tv-serien om den fiktiva detektiven med samma namn. I serien spelar hon Ylva, vars föräldrar har blivit kidnappade. Tillsammans med sin bror Dante kontaktar hon Ture Sventon för att få hjälp att hitta sina föräldrar. Det blir starten på ett rejält äventyr.

– Det var så många galna saker som hände. Jag minns när vi var på Teneriffa och spelade in några scener jättehögt upp i bergen, vid en vulkan. Det såg ut som en öken men det var så kallt att vi fick ha tjocka morgonrockar på oss mellan tagningarna för att vi inte skulle frysa, säger Lycke.

Såg dåligt på höger öga

Lycke och Ture är tillbaka från promenaden och sitter i soffan i lägenheten tillsammans med mamma Sanna, pappa Robert och storasyster Sally.

Serien har precis börjat visas på tv, men själva inspelningen gjordes våren 2021.

Då hade Lycke och hennes familj nyligen gått igenom en helt annan sorts resa.

När Lycke gick i första klass upptäckte skolsköterskan under en rutinkontroll att Lycke såg dåligt på höger öga.

– Jag minns att jag satte en sked för vänster öga och då såg jag nästan ingenting, säger Lycke.

Det bestämdes att Lycke skulle bära glasögon och försöka träna upp synen på höger öga, men träningen gick dåligt.

– Du var så arg, du avskydde att göra de där övningarna, säger mamma Sanna.

 Ögonläkaren gjorde nya undersökningar, som resulterade i en remiss till Karolinska sjukhuset för magnetröntgen. Sen gick allt snabbt.

– Under ett par dagar togs det mängder med prover och det gjordes olika undersökningar. Även fast vi misstänkte att något inte var som det skulle kom beskedet ändå som en blixt, säger Sanna.

Lycke hade en tumör på synnerven, kallad opticusgliom. Det var den som gjorde att hon såg så dåligt på ena ögat.

En utmanande tid

En lång behandlingstid tog vid, där Lycke fick åka till sjukhuset varje vecka för att få cytostatikabehandling. 

– Det var tråkigt att vara borta från skolan så mycket. Det var svårt att vara med i gemenskapen och få några nära kompisar, berättar Lycke om behandlingstiden. 

Men på sjukhuset hade hon i alla fall en riktigt bra kompis, Tobias från lekterapin.

– Jag kommer ihåg att vi alltid rejsade runt på de där pyttesmå barncyklarna i korridoren, säger Lycke med ett finurligt leende.

Även för storasyster Sally var behandlingstiden utmanande, som så ofta för syskon till cancerdrabbade barn.

– Jag minns att jag tyckte att det var jobbigt att se mamma och pappa ledsna, och att jag försökte att inte vara i vägen eller göra saken värre. Jag förstod ju att Lycke var sjuk, men så här i efterhand inser jag att jag inte riktigt förstod vidden av det, hur allvarligt det faktiskt var, säger Sally. 

Tumören sitter kvar

Den typ av låggradig tumör som Lycke har är sällan bra att operera bort. Behandlingen syftar istället till att få den att sluta växa, något som än så länge verkar ha fungerat. Lyckes behandling avslutades efter ett och ett halvt år, men hon går på regelbundna röntgenkontroller och provtagningar. Prognosen ser bra ut, men oron finns där inför varje kontroll. Mamma Sanna beskriver det som ett berg som ska bestigas varje gång.

– Och tiden mellan kontrollen och att vi får resultaten, den är jobbig, fyller pappa Robert i.

För Lycke är det nålsticken som är jobbigast. Trots att hon gått igenom samma procedur så många gånger, vilket alla pärlor på hennes långa Supersnöre vittnar om, är det lika jobbigt varje gång.

– Att röntgas är inte jobbigt alls, men jag har fortfarande inte vant mig vid nålsticken. Förut tyckte jag också att det var väldigt jobbigt att till exempel ha kläder där venporten syntes, men det har jag vant mig vid, säger Lycke och pekar mot den plats under ena nyckelbenet där det sitter en fastopererad liten manick som gör det enklare att få en infart för medicin och blodprovstagning.

Går i musikklass

Lycke har alltid varit intresserad av sång, dans och skådespeleri. Hon går i musikklass och dansar på fritiden, och i lägenheten står ett piano som hon övar på.

Mamma Sanna jobbar som sångerska och skådespelare, och ända sedan Lycke och storasyster Sally var små har de fått hänga med mamma till teatern. Så att Lycke skulle fortsätta med sina intressen var självklart, trots cancerbehandling och förlorad syn på ett öga.

– Att dansa går bra, då märker jag inte av att jag ser dåligt på höger öga. Men, spela pingis funkar inte alls, säger Lycke.

Biverkningarna av cytostatikabehandlingen satt i ett halvår efter att den avslutades, men i dag mår hon bra och känner inte av några sena komplikationer efter behandlingen.

De flesta som tittar på tv-serien om Ture Sventon har nog ingen aning om att en av huvudrollerna spelas av ett barn som genomgått en tuff cancerbehandling. Men för Lycke känns det bra att visa att det faktiskt går att komma vidare efter att ha varit med om någonting svårt, och att det är viktigt att fortsätta följa sina drömmar.

– Mitt 7-åriga jag trodde nog inte att jag skulle kunna få vara med om nåt sånt här, men det gick ju bra. Jag tycker det är viktigt att försöka gå vidare och göra saker som man tycker är roligt, säger hon.

Hur ser du på framtiden, vill du fortsätta med skådespeleriet?

– Självklart!