Mammorna fann varandra – i sorgen

”Min son var chanslös mot ponsgliom”. Kommentaren på Barncancerfondens Instagram väckte Linnea Fribergs intresse. Hon letade upp avsändarens profil och scrollade igenom inläggen.

Där berättade Lisa Bergman hudlöst om sorgen efter sin sjuårige son Theo.

– Jag upptäckte att hennes son somnade in samma kväll, nästan vid samma klockslag, som min dotter Sidney, berättar Linnea Friberg.

Ponsgliom är en ovanlig sjukdom som drabbar färre än tio barn per år. Att de båda barnen var jämngamla är naturligtvis bara en fruktansvärd slump. Men Linnea upptäckte fler likheter mellan sin egen och Lisas familj. Bland annat att Theo har en storebror som är nästan lika gammal som hennes äldsta barn, Sidneys storasyster.

– Det var så väldigt många tillfälligheter att jag kände mig tvungen att skriva en rad till Lisa. Så började vår kontakt, säger Linnea.

”Känner mig mindre ensam”

Nu pratar mammorna med varandra flera gånger i veckan. De skriver direktmeddelanden på Instagram där de delar stort och smått. Ibland hörs de av de för att få stöd i stunden. Både Lisa och Linnea tycker att det finns en trygghet i att kunna ösa sin förtvivlan på någon som faktiskt förstår.

– Våra samtal har varit väldigt betydelsefulla för mig. De gör att jag känner mig lite mindre ensam, säger Linnea.

Många gånger pratar de på om den konstiga vardagen de har hamnat i och utbyter erfarenheter mellan sig. Hur gjorde du på jobbet, med det äldre syskonets skola eller hur tänkte ni i valet av gravsten? Har ni tagit itu med barnets kläder och rum?

– Vi kan tipsa varandra om minnessaker, om sådant vi har läst eller hört talas om. Nu senast var det en kudde jag hade sett som man kunde beställa med barnets namn på, berättar Lisa.

Samtalen ger tröst

Vid andra tillfällen pratar de om barnen de har förlorat, om Theos underfundighet och Sidneys glada sprallighet. Att båda barnen gick i första klass och såg fram emot att gå i skolan.

Om allt familjerna gjorde tillsammans och allt de inte hann med.

– Det finns egentligen ingenting som hjälper i sorgen, men mina samtal med Linnea ger en slags tröst. Det är speciellt att dela samma hemska upplevelser, säger Lisa.

Trots att de har kommit varandra så nära har mammorna faktiskt aldrig träffats i verkliga livet. Linnea finns i jämtländska Östersund och Lisa är bosatt i Göteborg. Det skiljer nästan 80 mil mellan familjernas hem och det har, hittills, inte funnits tillfälle att resa mellan orterna. Men att de kommer att ses så småningom, det är de övertygade om.

Det fysiska mötet är bara en tidsfråga.

– Vi måste ju träffas. Det tycker både jag och Lisa. Jag skulle kunna tänka mig att åka ner till Göteborg, säger Linnea.

Gick bort samma dag

Ibland kommer tankarna på att det kanske inte är en slump trots allt, att hon och Lisa har hittat varandra. Även Lisa och Linnea är jämngamla och de har fått barn med samma tidsintervall. Först de äldre syskonen Charlie och Zoey 2009, därefter minstingarna Theo och Sidney 2012.

Sidney insjuknade i den obotliga hjärntumören ponsgliom i augusti förra året, Theo fick sin diagnos fem månader senare.

Efter försök att bromsa sjukdomsförloppet med strålbehandlingar, i såväl Umeå som Göteborg, avled de två barnen den 25 mars i år. Det skilde bara en timme mellan dödsögonblicken.

– Det är så konstigt alltihop. Ibland tänker jag att Sidney och Theo kanske har varandra däruppe någonstans, säger Linnea.