Med rätt stöd klarade Gabriel av skolan

Det är en av vårterminens allra sista skoldagar. Solen skiner från en klarblå himmel och klass 4B skyndar sig ut på skolgården när dagens lektioner är över.  

I hallen utanför klassrummet letar Gabriel efter sina skor. Hans mentor Julia hjälper till, samtidigt som de småpratar om hur dagen har varit och hur det har funkat för Gabriel. 

Numera svarar han oftast med en glad tumme upp, men så har det inte alltid varit.  

Gabriel insjuknade under vårterminen i tredje klass i en svår och ovanlig form av leukemi som kallas MPAL. De första månaderna var han inlagd på sjukhus, och därefter genomgick han en stamcellstransplantation som innebar långa perioder av isolering.  

Så när Julia först lärde känna Gabriel, i början av fjärde klass, var han fortfarande trött och påverkad av behandlingen. 

– Jag är ganska ny som lärare och hade ingen som helst erfarenhet av något sådant här. Men jag fick väldigt mycket stöd av skolans ledning och det kändes som det fanns en tydlig och bra plan, säger Julia.  

Eftersom Gabriel hade blivit sjuk terminen innan fick Julia en bra överlämning av det tidigare lärarlaget kring hans situation. Han hade fått en del undervisning under vårterminen, men då av sjukhusskolan som kom till hans rum på sjukhuset ett par timmar i veckan.  

Nu var Gabriel hemma och började långsamt må bättre. Ett schema för hemundervisning sattes ihop, där både Julia och en annan lärare samt en specialpedagog skulle turas om att undervisa Gabriel i hemmet. Ibland bara en liten stund, och ibland några timmar varje gång.  

– Du jobbade på jättebra, men ibland var du väldigt trött. Jag fick känna av dag för dag hur mycket du orkade, säger Julia till Gabriel.   

– Ja, i början gick det bra. Men efter ett tag blev jag lite galen och kände att livet inte var så roligt. Jag gjorde bara samma saker om och om igen och fick aldrig träffa mina kompisar eller vara i skolan, säger Gabriel. 

Fick hjälp av en robot 

Ett viktigt redskap för att Gabriel skulle kunna hänga med i undervisningen hemifrån var en så kallad skolrobot. Det är en liten manick som ställs i klassrummet, som har både en kamera, en mikrofon och en högtalare i sig. Genom att koppla upp sig till via en skärm hemifrån går det att delta i klassrummet, fast på distans.  

– Det var en utmaning i början att hitta det bästa sättet att använda roboten på. Var den skulle stå så att Gabriel skulle höra och se så mycket som möjligt, men också så att vi skulle kunna se när han ville prata eller ställa en fråga. Då lyste en grön lampa på roboten. Men dina klasskompisar hjälpte till jättemycket, och ropade ”Nu räcker GB upp handen!”, säger Julia.   

– Det roligaste var ändå att följa med ut på rast och bli runtburen. Jag brukade leka att jag var en polisbil, det fanns en knapp man tryckte ner för att inte höras, den lyste blått, säger Gabriel. 

Klassen ordnade en fest 

Vårterminen i 4:an, efter sportlovet, kunde Gabriel så smått börja återgå till skolan.  

– Första dagen hade klassen gjort en fest för mig, med popcorn och saft, säger Gabriel. 

I början gick han bara någon timme per dag, men ganska snabbt orkade han vara i skolan  hela dagar tillsammans med sin klass.  

Skolan har också ställt iordning ett vilum dit Gabriel kan gå om han behöver återhämta sig, vila eller bara sitta någonstans i lugn och ro en stund. 

– Det är ju det här med hjärntrötthet, som Gabriel kan få om det är för stimmigt i klassrummet till exempel. Det var sådant som jag inte visste någonting om innan utan som jag har fått lära mig under den här resan. Att läsa av Gabriel och se när han behöver en paus. Men det är svårt för han är samtidigt en väldigt ambitiös elev, säger Julia.  

Utbildning för skolpersonal 

Julia och specialpedagogen Elin på skolan har gått en endagsutbildning för skolpersonal som Barncancerfonden är med och arrangerar, och som hålls med jämna mellanrum på landets sex barncancercentrum. Där fick de lära sig om de effekter som en cancerbehandling kan ha på skolarbetet och hur skolan ska tänka för att ge drabbade elever de bästa förutsättningarna. De fick tips på olika anpassningar, både i skolmiljön men även i form av skolroboten i de fall som barnet inte kan delta på plats.   

– Det var otroligt viktigt att vi fick gå utbildningen, där lärde jag mig väldigt mycket som jag inte visste och fick ett helt annat perspektiv som har hjälpt mig mycket. Efter den utbildningen skruvade vi en hel del på anpassningarna för att det skulle bli så bra som möjligt för Gabriel, säger Julia. 

Skönt med hemundervisning  

Ett par veckor in på sommarlovet sitter Gabriel och fikar vid köksbordet hemma i radhuset i södra Stockholm tillsammans med sin familj. Familjens katter går ut och in genom den öppna altandörren och en fridfull sommarlovsstämning råder i hela huset.  

Gabriel och lillasyster Clara busar och fnissar åt att en av katterna alltid kallas för Mats, fast han egentligen heter Max.  

Mamma Frida och pappa Thomas tänker tillbaka till tiden då köksbordet också var Gabriels skolbänk. 

– Hemundervisningen fungerade verkligen jättebra. Och Gabriel har hela tiden varit så otroligt positiv och haft en vilja att klara av saker, säger Frida. 

– Ja, det var enklare när någon av mina lärare kom hit och vi var tillsammans, att ha någon som satt bredvid mig när jag skulle läsa eller räkna matte funkade bättre än att jobba själv med roboten, säger Gabriel.  

En framgångsfaktor som de nämner är att de hela tiden haft en bra kommunikation med skolan kring såväl undervisningen som Gabriels mående. Att lärarna ansträngde sig för att ligga steget före så att Gabriel alltid skulle ha rätt material hemma gjorde att han kunde känna sig delaktig, hänga med och göra samma sak som resten av klassen. 

– Ja det var väldigt mycket logistik och massor med material, vi hade en stor och tung korg där vi la alla böcker och grejer. I början kånkade vi den upp och ner för trappan till Gabriels rum, men sen blev det enklare att bara ha allt här vid köksbordet i stället, säger Thomas. 

Enligt ett rullande schema kom antingen mentor Julia, skolans specialpedagog Elin eller en annan av klassens lärare hem och undervisade Gabriel eller lämnade material för nästa vecka. 

– En gång kom Elin med en yxa! Det var ett experiment där man skulle göra som en kil av ett vedträ och lära sig följa träets fibrer. Det var kul!, säger Gabriel. 

Tack vare skolroboten kunde Gabriel också sitta själv med en ipad vid köksbordet och ändå hänga med i vad som pågick i klassrummet.  

– Det funkade jättebra! Jag tyckte det var skönt, för jag kunde stänga av ljudet hos mig och göra saker som ingen såg, som att dansa lite eller äta mellis, säger Gabriel.  

Fokuserar på det positiva 

Just nu mår Gabriel bra och behandlingen är avslutad. Inför starten i femte klass är skolroboten tillbakalämnad, och Gabriel hoppas kunna gå heldagar i skolan tillsammans med sina klasskompisar.  

Familjen kan nu långsamt börja tänka framåt och planera för sådant som de brukade göra innan Gabriel blev sjuk – som till exempel den Greklandsresa de ska göra under sommarlovet.  

Men Gabriel behöver fortfarande lämna prover en gång i månaden för att säkerställa att allt är bra.  

– Det är ju fortfarande en stor ovisshet och oro inför varje provtagning och fram tills resultaten kommer. Men det får man ju bara lära sig att leva med, säger Frida. 

Gabriel själv tänker bara framåt, han är färdig med sjukdomen och vill helst inte tänka på det som varit jobbigt. 

– Jag försöker fokusera på det positiva. Som att jag fick äta sushi precis så ofta som jag ville, säger Gabriel glatt.  

Men att behöva åka och ta prover eller träffa läkare nu när han känner sig frisk igen är inget han direkt ser fram emot. 

– Jag blir alltid så himla trött när vi ska till sjukhuset, så fort doktorn kommer in i rummet känns det som jag ska somna. Jag tror jag har blivit allergisk mot doktorer!