Dörren till klassrummet på Kristinelundsskolan står öppen och Nova glider lätt ned på sin stol bredvid kompisen Lina Feldt. Läraren Kicki Ramshaw ler när hon ser vem som har kommit.

– Välkommen Nova, hälsar hon så där lagom odramatiskt.

Det råder full aktivitet i klassrummet och vännerna tittar snabbt upp och säger hej.

– Visst har du gjort din saga hemma Nova? Då kan du fortsätta på den för nästa vecka ska vi göra en film av varje saga, säger Kicki.

Att få vara i skolan och i klassen betyder nästan allt för åttaåriga Nova. Hon blir gladare, piggare och mer positiv av det.

– Jag kan vara som vanligt och jag glömmer bort min sjukdom, säger hon.

Det var i höstas som Nova började i första klass. En efterlängtad dag med fjärilar i magen. Mamma Paulina följde med och på ryggen satt en ny rosa ryggsäck.

– Jag hade längtat hela sommaren. Att få träffa mina kompisar och få läxor, säger Nova.

Men bara efter ett par veckor blev Novas vardag något annat än just läxor och lektioner. Nova fick plötsligt väldigt ont i ryggen och började ramla. Det visade sig vara cancer.

– Jag blev ganska ledsen. Det är en dum och elak sjukdom, säger Nova.

Behandlingen sattes in direkt och från att ha varit en pigg och glad skoltjej fick Nova tillbringa dagarna i sjukhussängen i stället för att vara i skolan med kompisarna. Ibland orkade hon gå lite i sjukhuskorridoren eller vara på lekterapin.

– Det värsta med cancer är att få guldmedicin. Då får jag inte ens lämna rummet. För jag måste kissa ut allt dåligt.

Mitt i den första tidens kaos var det ändå viktigt att planera Novas skolgång. Under den första årskursen är det klokt att inte missa för mycket.

– Mitt hjärta gick nästan sönder när jag fick veta att Nova har cancer. Vi har inte haft någon elev med cancer tidigare och därför var det viktigt att ta reda på hur vi kunde hjälpa och stötta henne. Vi planerade för hemundervisning och pratade med sjukhusskolan. Jag tycker att det har fungerat riktigt bra. Eller hur Nova?, säger Kicki.

Nova nickar. Men att ha skola på sjukhuset är inte riktigt samma sak och för Nova blev målet att komma tillbaka ännu viktigare. Mellan behandlingarna var korta hälsa-på-besök i skolan det Nova orkade. Att vara med en hel skoldag fungerade inte.

– En dag kom jag hit utan hår och i rullstol. Det var jobbigt och jag blev lite ledsen. Alla frågade så mycket. Jag kände mig sjuk när jag satt i rullstol. Men jag fick ha mössa på mig. Det är för att jag har cancer.

Innan jul var Nova med i luciatåget och efter det bestämde hon sig. Efter lovet skulle hon vara tillbaka i skolbänken igen. Men tyvärr blev det inte som Nova hade tänkt sig. En svår inflammation i bukspottkörteln, en komplikation av cytostatikabehandlingen, satte stopp för planerna.

– Jag var jättesjuk, säger Nova med en blick på sin mamma.

– Nova sa till mig ”nu orkar jag inte mer mamma”. Vad svarar en mamma på det? säger Paulina och kramar sin dotter.

I april började Nova sin andra skolstart. Äntligen fick hon vara med igen, fast bara ett par timmar i veckan. Det tog en tid innan Nova orkade vara med varje dag. En dag i veckan hade hon hemundervisning.

– Nu kan jag gå nästan varje dag, säger hon. Ljudvolymen stiger i klassrummet. Det är pratigt. Nova gäspar.

– Om jag blir trött säger jag till Kicki. Då får jag gå till ett annat rum och vila. Efter en stund känns det bättre.

Det är dags för lunch och även om Nova är trött vill hon absolut äta lunch med sina kompisar.

– Underbart, säger mamma Paulina och förklarar att det där med maten mellan högdosbehandlingarna har varit och är jobbigt.

Det bjuds på tortilla med kyckling och flera sorters grönsaker.

– När jag kom tillbaka till skolan började jag äta. Jag mår ofta illa och har ingen matlust, säger Nova mellan tuggorna. Hon tycker att det är skönt att håret har kommit tillbaka. Och att hon orkar leka nästan precis som vanligt på rasterna. För så fort maten är uppäten och tallriken borttagen springer hon och Lina ut och leker.

– I vintras när Nova kom tillbaka till skolan blev hon gladare. Mer positiv. För mig är det en stor lättnad att se. Bemötandet i skolan har varit underbart. Alla har varit insatta. Med små steg har Nova börjat klara mer, säger Paulina.

Efter lunchrasten väljer Nova att gå hem. Från att ha varit rejält pigg är det som att orken plötsligt tar slut. De bruna ögonen flackar. Nova gäspar stort och lutar sig mot sin mammas axel.

– Nu är jag trött, konstaterar hon.

Men innan hon får gå hem vill Kicki gå igenom några enkla övningar på surfplattan.

– För mig är det viktigaste att Nova lär sig grunderna med alfabet och siffror. Resten tar vi eftersom. Om jag märker att hon blir trött på lektionen anpassar jag innehållet efter det. Jag kan till exempel läsa högt för henne i stället för att hon ska läsa. Det handlar om att pusha lagom, menar Kicki.

Nova ska behandlas i ytterligare ett och ett halvt år. Innan jul kan hon pricka av den sista högdosbehandlingen. Då väntar i stället en behandling med tabletter varje dag och färre sjukhusvistelser. Men innan dess har Nova bestämt sig för att nå ett annat mål:

– Jag ska försöka vara i skolan en hel dag, säger hon med en åttaårings beslutsamhet. Och när behandlingen är över ska jag få en hamster. Det ser jag fram emot.