Nu får Juni äntligen ringa i klockan

Juni, 5 år, har precis fått fina flätor i sitt blonda hår av mamma Ronja. Men flätorna kliar och hon vill ta bort dem så att hon kan gå ut och hoppa studsmatta. Eller kanske gunga.  

– Har någon sett min vattenflaska, ropar Juni innan hon försvinner ut i trädgården.   

Det råder, trots att vissa familjemedlemmar har rejält med spring i benen, ett lugn över den vita villan i centrala Karlskoga. Som att hela familjen så smått börjar andas ut. Efter drygt två år är de framme på upploppet och om några dagar ska familjen åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala och Juni ska få ringa i klockan.  

– Det känns otroligt skönt, jag är så glad att behandlingen snart är över, säger mamma Ronja.  

Hennes sambo Stefan nickar och berättar om alla gånger de träffat bekanta och de undrat hur det är med Juni. I all välmening så klart – men det blir jobbigt att svara på samma frågor om och om igen. 

– Tänk vad skönt att vi snart kan träffa folk vi känner och prata om andra saker, att vi kan få känna oss lite mer som en normal familj igen, säger Ronja. 

Även Juni ser fram emot att få ringa i klockan, och har full koll på varför hon får göra det. 

– Det är för att jag ska sluta med att åka till sjukhuset och göra en massa saker nu, säger hon. 

Och visst är det så. När behandlingen avslutas behövs det förhoppningsvis inte så många sjukhusbesök, stick, cytostatikabehandlingar, sövningar eller någon av alla de behandlingsmoment som Juni har gått igenom under sin sjukdomstid.

Supersnöret visar allt som hänt 

Hela Junis behandlingstid ligger nu istället i en stor trasslig hög på familjens köksbord. Supersnöret, den samling av pärlor för varje behandlingsmoment som alla drabbade barn får, har hängt med ända sedan hon fick sin diagnos. Nu saknas bara en pärla, den blå blomman som markerar att behandlingen är slut.  

– Den är den allra finaste pärlan, säger Juni bestämt och pekar på slutpärlan på ett papper med alla olika pärlor som finns.  

En annan pärla som hon gillar lite extra är gul, med ett glatt ansikte på.  

– Den här har jag två av, säger hon stolt. 

Det är födelsedagspärlan, och mycket riktigt har hon hunnit med två födelsedagar sedan den där dagen i april 2021 då familjen förstod att något inte var som det skulle.  

– Jag kommer ihåg att jag hade skickat en bild till dig på hennes ben, de var helt täckta av små små blåmärken, säger Junis pappa Stefan. Så här ska ju inte ett barn se ut, tänkte jag.  

Dessförinnan hade familjen vid flera tillfällen sökt hjälp av vården eftersom Juni under hela senvintern och våren haft feber ovanligt många gånger. Till slut tjatade de sig till att Juni skulle få lämna ett blodprov, och när det väl hade analyserats på sjukhuset i Örebro gick det snabbt.  

– De ringde klockan åtta på kvällen och sa att vi skulle komma in akut, säger Stefan.  

Visste fast ändå inte 

Samma dag hade Ronja åkt till Årjäng för att hämta upp sin specialsydda bröllopsklänning – och en av familjens katter var hos veterinären för att bli kastrerad. Tajmingen var långt ifrån perfekt, men så fungerar ju ofta livet. Och så storebror Neo, vad skulle de säga till honom?  

– Vi visste ju knappt själva vad som hände, så vi sa bara att Juni är sjuk. Som tur var kunde Neo vara hos sin mormor, berättar Ronja.  

Efter de första tumultartade dygnen i Örebro flyttades Juni till Uppsala. Så här i efterhand förstår de varför, eftersom det endast var läkarna på barncancercentrum i Uppsala som fick sätta diagnosen akut lymfatisk leukemi.  

– Det var ju som att vi visste fast vi ändå inte visste. Jag hade googlat alla symptom och då dök ju cancer upp – men jag vågade inte tänka på det, säger Ronja.  

– Men så mycket visste vi ju att det skulle bli ett negativt besked. Jag vet att jag tänkte att vi kommer behöva åka hem själva efter de där första dagarna på sjukhus, att vi inte skulle få med henne hem igen, säger Stefan. 

Många jobbiga behandlingsmoment 

Första behandlingstiden var tuff på många sätt. På Supersnöret finns den gula pärlan som minner om sondslangen som Juni hatade och till slut drog ut själv. Här finns en illgrön pärla som symboliserar en mycket dålig dag och de blåspräckliga pärlorna som visar att deras lilla tjej genomgått antingen en operation eller en benmärgspunktion. Men den pärlan som väcker flest jobbiga minnen är det fluffiga vita molnet, som symboliserar sövning.  

– Det här har varit mitt absolut värsta moment genom hela behandlingen, säger Ronja.  

Hon minns första gången, då allt till en början gick så bra. Sköterskorna skojade med henne och hon fick leka lite med sövningsmasken. Men när maskinen som pumpar ut den sövande gasen sattes igång blev Juni rädd och ville inte vara med längre. Det slutade med att mamma Ronja fick hålla fast henne. 

– Sköterskorna sa till mig att det här kommer hon inte komma ihåg sen. Men det första Juni sa när hon vaknade var ”Mamma, gör aldrig så där med mig igen.” Det kändes fruktansvärt, säger Ronja.  

Hoppets pärla 

Bland de allra första pärlorna på snöret sitter också en blå pärla med ett ankare på. Hoppets pärla. Den finns där som en påminnelse om att för de allra flesta barn som drabbas av barncancer så går det bra.  

– Jag tänkte inte så mycket på betydelsen av de olika pärlorna i början. Då var det mer som ett sätt att bearbeta allt som vi gick igenom, att vid dagens slut trä upp en ny pärla på snöret och försöka förstå vad som hänt. Det var först efter ett tag som jag kunde titta på den där blå pärlan och känna något slags hopp eller kämpaglöd, berättar Ronja.  

Juni, som hunnit med ett klädombyte till fotbollskläder och en match med storebrorsan ute på gräsmattan, kommer tillbaka till köksbordet.  

– Vi ska sätta upp snöret i taket i mitt rum, så vi måste hitta spikar. Det ska hänga ner lite så här, säger hon och gör vågrörelser med handen. Barn tycker om när det hänger ner lite grann så att man kan ta på det, säger hon och tittar uppfordrande på sina föräldrar. 

Ser fram emot vardagen 

Nu ser familjen fram emot att livet ska återgå till någon slags vardagslunk. En befriande känsla – även om den också är lite skrämmande. 

– Det känns ju på ett sätt lite läskigt att vi ska klara oss själva nu. Att vi inte kan ringa till barncancerläkaren så fort Juni hostar, utan att vi ska försöka tänka att det nog bara är en förkylning och att det är helt normalt, säger Ronja.  

När livet har satts på paus i över två år finns det också en hel del projekt att ta tag i. 

– Veckan innan vi fick diagnosen hade vi gjort en färdig köksplanering. Det var ju en himla tur att vi inte hunnit beställa allt, säger Stefan. 

Och så var det också det där bröllopet.  

– Ja du, nåt slags bröllop ska det väl bli någon gång, säger Ronja och ler finurligt.  

Men först ska de nog bara försöka njuta av en vanlig sommar. Och på sätt och vis lära känna sin dotter på nytt. 

– Det ska bli så roligt att få lära känna henne utan alla mediciner. Nu vet vi ju inte riktigt vad som är hennes egen personlighet och vad som är en effekt av medicineringen, säger Ronja. Men så mycket vet vi i alla fall – och det är att hon är vår lilla solstråle!