Nu har Nadim äntligen fått ringa i klockan

Nadim har redan firat i dagarna fem. Den sista tabletten tog han i fredags i förra veckan och helgen har varit fullt av överraskningar. I fredags åkte familjen till Halmstad för att spela laserdome och äta middag på Nadims favoritrestaurang. Dagen efter såg de den första deltävlingen av Melodifestivalen i Scandinavium och övernattade på hotell.

Nu är det äntligen dags för Nadim att ringa i klockan på Halmstad sjukhus. Personalen har ställt fram en pall så att han ska nå upp för att dra i snöret. När pinglet från klockan har tystnat bryter jublet ut. Alla applåderar och hurrar för Nadim.

– Det känns fantastiskt. Nu kan vi blicka framåt mot en vanlig vardag igen, säger Nadims mamma Malin.

Fast först väntar ytterligare ett firande. På lördag samlas släkt och vänner till en stor fest för att fira att Nadims behandlingstid är slut.

– Vi har haft en fantastisk stöttning av dem sedan Nadim blev sjuk och nu vill alla vara med och fira, säger Malin.

Tillvaron ställdes på ända

Mamma Malin har nästan svårt att fatta att det är över. Under två år och 29 dagar har vardagen snurrat runt Nadims sjukdom. När han som sexåring fick diagnosen ALL, akut lymfatisk leukemi, ställdes hela tillvaron på ända i hemmet i Falkenberg. Den vanliga lunken med jobb och skola byttes mot långa vistelser på barncanceravdelningen, infektioner och akuta besök på Halmstads sjukhus.

– Jag vet inte hur många gånger vi fick sätta oss i bilen mitt i natten för att Nadim drabbades av feber. I början blev han också väldigt dålig av medicinerna, berättar Malin.

Bara några månader innan Nadim blev sjuk hade familjen köpt en villatomt i utkanten av Falkenberg och börjat planera bygget av sitt drömhus. Men när det första spadtaget togs hade Nadim fått sin diagnos och framtidsplanerna sattes på vänt.

– Hela vårt fokus byttes ut och ingen av oss orkade engagera oss i husbygget. Därför blev det ett och ett halvt år försenat, säger Malin.

Nu har familjen äntligen kunnat flytta in i sitt nya hus och de två barnen har fått varsitt rum. Det är första gången Nadim sover med en vägg mellan sig och sin storasyster Elissa. När han blev sjuk flyttade barnen till och med ihop sina sängar i den gamla lägenheten så att de kunde ligga tätt intill varandra.

– De har alltid haft en nära relation, men efter att Nadim blev sjuk har de blivit ännu tightare. Det har varit jobbigt för Elissa när Nadim har varit på sjukhus.

Ville inte träffa kompisar

Själv minns Nadim de första månaderna som värst. Då kunde han inte gå själv och hans ansikte svullnade upp av kortisonet. Helst ville han inte träffa sina kompisar och föredrog att vara hemma med familjen. Mamma Malin håller med om att det var en sorglig tid.

– Det mest smärtsamma var när våren kom och barnen i området började cykla och spela fotboll igen efter en lång vinter. Vi kunde locka ut Nadim på förmiddagarna då han visste att kompisarna var i skolan men på eftermiddagarna och helgerna ville han bara stänga in sig, berättar Malin.

Ett annat ledsamt minne är Elissas födelsedag. Hon skulle fylla nio år och familjen hade planerat för en stor födelsedagsfest.

– Kvällen innan fick Nadim magsmärtor och hög feber och fick läggas in på sjukhus, så festen fick ställas in.

Under det senaste året har Nadim för det mesta mått bra. Han har blivit sitt vanliga glada, sociala jag igen. Nu går han i andra klass i skolan och drömmer om att bli fotbollsproffs i Real Madrid.

– Det jag mest ser fram emot är att sluta med kortisonet. Det gör mig frusen och trött. Nu räknar jag med att bli snabbare på fotbollsplan, säger han.

En pärla för varje steg

Nadim letar fram sitt Supersnöre som han har fått från Barncancerfonden och breder ut det på köksgolvet. Pappa Moussa stegar upp längden till nästan tio meter. De färgglada pärlorna symboliserar varje steg i behandlingen, från stick och cytostatikabehandlingar till sjukhusvistelser som Nadim har varit med om. Fortfarande finns några pärlor i en påse som han inte har trätt upp än.

– Jag kommer inte sakna något med cancer. Eller jo förresten… jag kanske kommer att sakna några av läkarna litegrann, säger han.

Vid den högtidliga stunden när Nadim drar i klockan på Halmstad sjukhus är hans favoritdoktorer på plats. Specialistläkarna Johan Fredlund och Isabella Donnér har följt familjens resa från start till mål. Isabella berättar att klockan på avdelningen installerades förra året på lekterapeuternas initiativ.

– Den har inneburit ett lyft för patienterna som en positiv markering för behandlingsavslut. Ett litet firande med de personer som varit närvarande under behandlingstiden, säger hon.

För familjen är klockringningen en möjlighet att sätta punkt. Nu börjar livet med stor bokstav. Det Malin och Moussa mest har saknat under Nadims behandlingstid är att kunna göra upp planer för framtiden. Ovissheten kring sjukdomen har gjort att de under de senaste två åren tvingats ta en dag i sänder. Nu vill de först och främst få klart sitt hus, sen längtar de efter att göra en resa tillsammans med barnen.

– Innan Nadim blev sjuk gjorde vi flera långa resor tillsammans. Nu drömmer jag om en resa till Libanon, där jag är född. Kanske kan vi åka redan i höst, säger Moussa.