”Oron går aldrig över”

Den 10 maj 2016, efter sju månaders oro och otaliga läkarbesök med en allt sjukare Juva, fick familjen Eklöf Norberg i Alby i Västernorrlands inland mardrömsbeskedet: Deras femåring hade ALL, akut lymfatisk leukemi.

Då hade Juva 26 i blodvärde – det normala är 120 – och var nära att dö.

Nu springer hon på snabba fötter och hämtar sitt supersnöre på övervåningen. Supersnöret är över sju meter långt och når runt hela köket.

– Det har över 750 pärlor, säger hon stolt och visar dem en efter en.

Mamma Jannice förklarar vad de står för.

– Här fick du flera stick på en dag, här hade du en riktigt dålig dag, här fick du kortison, benmärgspunktion, blodtransfusion …

– Att sätta sondslang var det värsta, jag spydde ju upp den, säger Juva och grimaserar illa.

Egentligen började mardrömmen redan i september 2015 när Juva stukade foten. Trots läkarbesök, sjukgymnastik och rehab blev Juva allt sämre. Till slut kunde hon inte gå alls utan kröp.

– Hon var för liten för de minsta kryckorna men fick en liten rullator att ha på dagis. Hemma bar vi henne, berättar pappa Kent.

Till slut åkte de in på nytt till vårdcentralen med Juva som även hade feber, hosta och var tunn och likblek.

– Jag och Jennilie fick åka in med henne, Jannice vågade inte följa med utan satt hemma och grät, berättar Kent.

Sedan Jannices mamma dog i cancer när Juva var nyfödd, har skräcken för att ytterligare någon ska drabbas funnits där. Någonstans i magen visste hon redan när Kent ringde: ”Vi måste åka till stan”.

Stan är Sundsvall. Till närmsta sjukhus. I ambulans. Efter en akut blodtransfusion i Sundsvall skickades Juva direkt vidare till Norrlands universitetssjukhus i Umeå ytterligare 26 mil bort.

Klockan tre på natten kom familjen till sal H på barnavdelning 3 i Umeå. Då var Juva nära döden.

– Hon var i så extremt dåligt skick att de inte ens kunde starta cytostatikabehandlingen. Hon hade förstorad mjälte och lever, vätska i hjärtsäcken och hennes lilla hjärta slog uppåt 140 slag i minuten dygnet runt, berättar Jannice.

Ingen vuxen hade ens överlevt. Och det var oklart om Juva skulle klara sig.

– Varför skulle det hända just mig för? säger Juva med närmast förorättad ton.

Hon tar en till klunk O’boy innan hon skuttar ut i vardagsrummet. Hon tycker inte om att prata om sjukdomen längre.

Först efter ett par dagar med dropp och blodtransfusioner fick Juva sin första cytostatikabehandling – och sitt första krampanfall.

– Hon var inte kontaktbar och pratade konstigt så vi ringde på sköterskan. Jannice var tvungen att gå ut, hon klarade inte av att se henne, berättar Kent.

Juva akutsövdes och skickades på CT. Krampanfallet utöste en stroke och det var oklart hur den hade påverkat Juva. Jannice och Kent var övertygade om att det var ”kört”.

Men nästa morgon vaknade Juva av sig själv, före läkarnas väckningsförsök.

– Hon var intuberad och kunde inte prata, men när vi fick ögonkontakt kände jag att hon var med, det var helt otroligt.

Läkarna avlägsnade slangen i Juvas strupe och de första ord hon sade var:
”Jag saknade er!”