På lördag springer Pernilla sitt 14:e maraton – till minne av sin dotter
När Pernillas dotter Rebecka dog av cancer blev löpning ett sätt att hedra dotterns kämparglöd och hålla minnet av henne vid liv. Hon bestämde att hon skulle springa 14 maratonlopp, ett för varje månad som Rebecka levde efter att de fått beskedet att cancern var dödlig. Nu på lördag går Pernilla i mål för sista gången, och Rebecka ska äntligen tilldelas alla sina medaljer.
Väderprognosen för årets upplaga av Stockholm marathon talar om temperaturer runt 30-strecket. Men det hindrar inte Pernilla Ulfvengren, som har större bekymmer än värmen.
– Jag fick bihåleinflammation förra veckan, så nu siktar jag på att bara ta mig runt. Jag kommer att ta det lugnt, och då kan det vara ganska skönt om det är varmt så man slipper frysa.
För Pernilla är det inte den fysiska prestationen som motiverar henne att springa. När hennes dotter knappt två år gammal gick bort i mjukdelscancer för 15 år sedan blev löpningen ett sätt att få utlopp för sorgen. Bara några veckor efter att Rebecka dött stod hon vid startlinjen till Stockholm marathon.
–Det första loppet sprang jag på ren ilska. Jag var helt ur form, men det blev som ett utlopp för sorgen.
I takt med att åren har gått och Pernilla samlat på sig medaljer från maratonlopp runt om i världen har löpningen blivit ett sätt att göra Rebecka mer levande.
– De första loppen åren efter var väldigt fokuserade på att jag sprang under samma årstid som hon dog, det blev som en ”Rebeckamånad” kring hennes dödsdag och Stockholm maraton. Det kändes fint, att en gång om året stanna upp och tänka på henne lite extra, säger Pernilla.
För några år sedan, efter att hennes två yngsta barn blivit lite större, satte Pernilla upp ett mål att avsluta utmaningen med ett personbästa. Men i dag har hon släppt alla tankar på att själv prestera.
– Det är ju inte det som det här handlar om, enda anledningen att vara vältränad skulle ju vara att det är fort överstökat!
Förutom i Stockholm har Pernilla också sprungit maraton på flera andra ställen runt om i världen. Och även om Island stannat kvar i minnet med sin vackra, karga natur, så är San Fransisco det lopp som Pernilla håller närmast hjärtat. Under Rebeccas sista tid åkte familjen till Kalifornien och tillbringade en vintermånad där.
–Vi ville slippa allt onödigt tjafs med vinteroveraller och stök, så vi åkte till Kalifornien en månad, gick på Disneyland och var i San Fransisco. Det kändes väldigt fint att springa där, som att Rebecka var extra närvarande.
Ett annat fint minne är från loppet i Stockholm 2016. Pernillas son Fabian, nu 13 år, stod i Rålambshovsparken och hejade, men när Pernilla kom förbi bestämde han sig för att springa med sin mamma de sista kilometrarna över mållinjen.
– Han var inte ens ombytt, men när jag kom till Rålis så sa han bara ”Jag vill springa med dig!” Och sen sprang vi hand i hand ända in i mål.
Efter loppet på lördag kommer Pernilla att hålla en liten ceremoni, där hon ska prata om Rebeckas resa och lite om varje lopp, och överlämna de 14 medaljerna till Rebecka. Några fler maratonlopp har hon inte planerat.
– Nej, det här är de medaljer hon får, säger Pernilla och skrattar.
Även om Pernilla känner sig klar med löpningen, så tycker hon att det har varit ett väldigt bra sätt hålla minnet av Rebecka vid liv. Samtidigt har det också varit ett naturligt sätt att prata om henne med nya bekantskaper.
– Det är ju inget man säger till dagisföräldrar vid hämtning precis ”Jo, just det, vi har ju ett barn som har dött också.”
Genom att istället prata om löpningen, har hon på ett enklare sätt kunna berätta om sin dotter för människor som inte träffat henne eller känner till historien. Hon konstaterar att den möjligheten nu försvinner, men säger också att det inte känns lika viktigt längre. De flesta människor som nu finns i familjens liv känner till Rebecka. Och minnet av henne kommer alltid att finnas kvar, oavsett om Pernilla springer fler maraton eller inte.
