Pang! Strike!

Simon Eriksson, 11 år, rör sig vant i lokalerna på lekterapin vid Umeå universitetssjukhus. Bänken i sjukhusskolan har han suttit i många gånger det senaste året och han vet var det finns ritpapper och annat pyssel. Men i dag står matte, svenska och engelska på schemat. Han har hunnit med nästan allt när Eva Salqvist, eller Syskon-Eva som hon är för alla bröder och systrar på avdelningen, knackar på och frågar om han vill avbryta en stund.

Simon är en lugn kille som gillar att köra skoter, åka skidor och vara med kompisar. Och med sin syster förstås.

– Sarah är en bra syster. Hon är rolig och snäll. Det är hon som bestämmer; hon får alltid som hon vill. Jag blev rädd när hon blev sjuk. Det var konstigt att se henne här på sjukhuset. Hon bara låg där i sängen och kunde inte röra sig. Hon var förlamad, berättar Simon på bred norrländska.

Simon och Sarah, 9, bor med sina föräldrar Maria Eriksson Wasslén och Erik Eriksson och sina äldre bröder Robin och Pontus i Roknäs utanför Piteå. Det var på våren 2010 som Sarah var nära att dö av sin tumör. Simon vill inte tänka på det, men samtalet från mamma och vilket datum det var går inte att glömma.

– Sjätte maj. Jag var hos farmor och farfar, mamma och pappa var med Sarah på sjukhuset. Till slut fick jag veta varför hon var sjuk. Mamma ringde och grät; hon sa att det var en tumör i ryggraden. Jag visste inte vad en tumör var för något. I dag vet jag att det är farligt, men jag är inte rädd för att bli sjuk själv. Jag tänker inte på det viset.

Simon minns inte mer, men han kommer ihåg när han träffade Syskon-Eva första gången.

– Det var efter sommaren och jag tyckte att hon verkade snäll och glad, säger Simon.

”En vuxen blir sjukskriven för att orka, men ett syskon förväntas vara som vanligt fast allt i tillvaron är upp och ner”

Eva har jobbat som syskonstödjare sedan 2006, ett jobb som går ut på att se, umgås och hjälpa syskon till cancersjuka barn.

– Tidigare flöt många syskon bara omkring här på avdelningen. Ingen hade riktigt tid med dem och det var inte bra. Ofta är de här lika mycket som sin bror eller syster, har många funderingar och är inte alltid sedda av sin mamma och pappa. Och det förstår jag, för de har fullt upp med sitt sjuka barn och den kris de befinner sig i, berättar Eva.

Hon hämtar ritpapper till Simon, som vill rita mangafigurer.

– Jag tar oftast kontakt med familjen efter ett par dagar. Jag berättar att de kan komma till lekterapin där jag finns. Ibland samlar jag flera syskon.

En viktig del i stödet är att fråga barnen vilken information de har fått om sitt syskons sjukdom och beskriva vad som händer när någon som står dig nära blir sjuk i en dödlig sjukdom.

– Barnen försöker ofta vara starka och inte ställa krav, fast många mår dåligt. Jag brukar säga att det är normalt att vara ledsen och inte orka med skolan.

En vuxen blir sjukskriven för att orka, men ett syskon förväntas vara som vanligt fast allt i tillvaron är upp och ner. Många försöker också vara starka när mamma och pappa är jätteledsna.

Eva säger att hon är lite som jultomten.

– Jag har bara en positiv roll, att lyssna och göra roliga saker med de barn som behöver mig. Det svåraste är att när föräldrarna inte tycker att min roll är viktig eller när det blir kulturkrockar. Då får jag gå på igen. Mitt jobb är svårt om ett barn dör, men jag har bra stöd på avdelningen. Jag försöker följa syskonen även efter en sådan förlust – om de själva vill.

Simon söker alltid upp Eva när han kommer till sjukhuset – från början var perioderna veckolånga, men numera handlar det om en dag här och där.

– Det bästa är att komma bort från sjukhuset. Det är jobbigt att se att Sarah inte är sig själv och jag blir ledsen när jag ser andra sjuka barn.

Bredvid lekterapins pysselbord står vagnar med kaffekoppar, änglar, ljusstakar, glöggmuggar och tomtar. Om några veckor är det jul och som storebror vill Simon göra en julklapp till Sarah. Han väljer två saker som han vet att Sarah gillar.

– Nu gäller det att måla klart innan hon kommer från röntgen, säger han och ber personalen hålla vakt.

Eva reser sig för att gå och knacka på hos en ny familj.

– Det viktigaste i mitt jobb är att se barnen. Om de inte blir sedda finns det risk för problem längre fram. Cancer är ett trauma för alla och det vill jag hjälpa dem ur. Det bästa med jobbet är att jag få lära känna alla kloka och fina barn, säger hon.

Simon går i femte klass och är glad över att Sarah blivit så pass pigg att hon kan vara i skolan igen. Hon går i trean.

– Jag tror inte att hon blir sur för att jag får åka i väg och göra saker. Hon får andra saker i stället, säger Simon.

 I syskonstödjarrollen ingår det att hitta på skojiga saker, allt från bad och en shoppingrunda på staden, till mountainbikecykling, bowling och bio.

– Det gäller att inte banga och ofta är det härliga äventyr, konstaterar Eva.

Det är alltid barnet som bestämmer. Simon väljer snabbt.

– Bowling! Jag ska ta revansch på dig. Du vann sist och det var på min namnsdag. Jag har tänkt på det ganska mycket, säger han och skrattar.

Men först blir det pizza till lunch. Simon väljer en med musslor och räkor.

– Vi äter lite onyttigt, men vad gör det. Anna Skipper är ju inte här, säger han och skrattar.

Inte ett ord om cancer har nämnts. Jullovet, skoter, önskelistor, favoritämnet, musik och kompisar är i stället saker som kastas mellan Eva och Simon.

Simon skrattar högt när Eva erkänner sin last i livet.

– Jag älskar ostkrokar. Jag äter det varje kväll och avslöjas av min man när jag har gula smulor på tröjan.

Simon har kolhydratladdat inför det som komma skall, bara två kanter av pizzan ligger kvar på tallriken.

– Jag tror att jag vinner i dag, säger han.

Eva gör klart att hon inte låter någon vinna för att vara snäll.

– Nä, det är blodigt allvar det här, säger hon med en blinkning.

Bowlingcentrum i Umeå är nästan folktomt och duon får spela gratis, som alltid. En i personalen nickar igenkännande och pekar ut bana tre som deras.

– Jag har min turskjorta på mig. Det här tar jag lätt, säger Simon och snörar på sig skorna.

Men det blir en kamp. När de sista kloten rullar utmed den blanka banan kommer avgörandet. Simon gör en strike och drar ifrån.

– Jag vann, jag vann, jag vann, sjunger Simon och gör segertecken.

101 mot Evas 91 är tydligt nog.