Papporna som sitter i samma båt

Tystnaden är nästan total, förutom vattendropparna som faller från paddlarna och smattrar mot den spegelblanka ytan. Tio kajaker glider över Tjust skärgård en lördag i augusti, och det är som om naturen har beslutat att ta en paus. Jonas Nilsson fäller ner blicken. Vattnet är ovanligt klart och han ser flera meter ner i djupet. Han styr i riktning från de övriga i gruppen, andas in luften och passar på att njuta av stunden.

Det här är precis vad han behöver. Jonas dotter Inez, 7 år gammal, avslutade sin behandling av Wilms tumör för snart två år sedan. Nu gör hon återkommande efterbehandlingskontroller. Situationen är liknande för de andra: Alla är pappor till barn som har drabbats av cancer eller annan elakartad sjukdom. Vissa pappors barn har genomgått behandling, andras genomgår den nu. Somliga har mist sina barn.

Jonas paddlar tillbaka till de övriga och snart började de närma sig målet: Hasselö sydöst om Norrköping, där de ska äta på restaurang, basta och övernatta innan morgondagens hemfärd. På slutet av sträckan börjar några ta i lite hårdare – nästan som på signal. Retsamma blickar slängs leendes till höger och vänster, och paddeltagen blir allt rappare. Det är tävling! Snart kör flera för full maskin mot stranden, innan de kommer i land med skratt och varma gliringar om vartannat. En förklarar omgående förlusten med en tappad vattenflaska. En annan skyller på en sumpad paddel.

Det kan bli lite manligt på en pappaträff, berättar Jonas – men på ett bra sätt.

– Det skrattas och skämtas mycket, och det är väl ett sätt att dämpa det allvarliga i det hela. Vi är ett ganska sammansvetsat gäng som är med på de här träffarna. Det är också inkluderande så de nya kommer in i gänget snabbt. För mig är det en perfekt aktivitet, man kan skifta mellan att paddla och prata med de andra eller dra sig undan och få lite egen tid.

På sätt och vis spelar själva paddlingen mindre roll menar Jonas – det är gemenskapen som är betydelsefull.

– Att få beskedet att ens barn har cancer är omtumlande. Man är helt oförberedd och den världen man levde i finns inte längre kvar. Det är ensamt. Visst pratar man med vänner och släkt, men det blir på ett annat sätt i en träff genom Barncancerfonden, inte minst när det bara är pappor. Där går alla igenom samma sak, och man behöver inte förklara. De förstår redan. Alla sitter i samma båt, säger han och tillägger:

– Extra viktigt är det för papporna vars barn går igenom behandling just nu. Om man orkar, fokus är i första hand att klara vardagen under den perioden. Men jag vet själv hur värdefullt det är att få komma iväg och andas.

Det är andra gången som kanotisten John Rönnbäck från Linköping Kanotklubb arrangerar pappapaddling, helt ideellt. 

– När man lever i par kan det ibland vara så att den ena pratar mer än den andra. Och ofta är kanske mammor mer sociala och pappor lite tystare, mer tilltäppta. Jag tror att många pappor kan prata lite mer öppet med varandra om de träffas utan sina familjer, säger han, vars femtonåriga barn Rebecka behandlats för den leukemi-liknande och kroniska diagnosen Evans syndrom.

Syftet med en sådan här helg är att den blir lite av en ”gubbkväll”.

– Den får ett lite annat stuk, och männen kan komma fram lite mer. Föreningsaktiviteterna kompletterar varandra, till exempel är det viktigt att barnen får träffa andra barn för att förstå att de inte är ensamma. För mig är det väldigt tillfredsställande att tillhandahålla en liten oas för just pappor, säger John Rönnbäck. 

Anna Iwers Isaksson, ordförande i Barncancerfonden Östra som är navet för den här typen av aktiviteter i trakten, håller med om att det är viktigt för pappor att ha ett eget forum. Föreningen arrangerar även spahelger för såväl mammor som pappor, bowlingkvällar med hela familjer eller besök i äventyrsparker.

– Det leder till att många verkligen hittar varandra, och fortsätter att träffas efteråt. Nyligen hörde jag att några familjer pratade om att samåka till en aktivitet. Det är jättekul, då har man verkligen skapat nätverk.

Älgsteken med rödvinssås på öns restaurang sitter fint efter lördagens paddling. För att inte tala om bastun och den vedeldade badtunnan invid vattnet som följer i augustikvällens skymning.

Det är första gången som Niclas Ahlander deltar i en av Barncancerfondens träffar. Hans trettonåriga son Rasmus behandlas för leukemi och det är svårt att släppa situationen där hemma.

– Det blev lite allvar under middagen. De som ville berättade om vad som hänt och hur de ligger till. Alla som var med var väldigt öppna. Det var berörande, och man kände igen sig. Det märktes att många delade minnen och var glada att ses igen. Själv har jag nu tagit första steget, träffat nya vänner att snacka med, och kan nog komma djupare in i gemenskapen längre fram.

Under söndagsmorgonens hemfärd är det regnet som smattrar mot vattenytan. Gänget har därmed upplevt både solsken och regn, såväl bildligt som bokstavligt talat. Både allvar och rekreation.

– Det är svårt att sätta ett pris på de här helgerna. De är ovärderliga, avslutar Jonas Nilsson.