Rätt skola för Chantal

Det är i ateljén hon helst vill vara, ett hus helt ägnat åt skapande. Att rita, måla och pyssla är hon bra på. Chantal tar fram sin mapp och breder ut sina verk i olika tekniker. Skisser, målningar och ett par tovade kattöron som ska monteras på en hårskena. Chantal gillar att rita manga.

Hon är en i en liten grupp elever som har eget passerkort till Bild&Form – ateljéhuset på skolområdet.  

– Här inne kan jag ta det lugnt, andas och fokusera. Jag kan sitta här i timmar och glömma att det är mat, säger hon.

I ett utlåtande från hjärnskaderehabiliteringen Unga vuxna vid Danderyds sjukhus från 2014, intygas att Chantal, som före sina sjukdomar var ”normalutvecklad utan inlärnings- och anpassningssvårigheter”, har diagnostiserats med adhd och autismspektrumstörning. Enligt utlåtandet har Chantal svårt med bland annat inlärning och problemlösning, och hörselnedsättningen som orsakats av cytostatika påverkar också hennes möjligheter att delta och förstå.

En grundkurs i att bli vuxen

När Barn&Cancer är på besök går hon sin sista termin på den tvååriga projektlinjen vid Fellingsbro folkhögskola, nära Arboga. Här förbereds elever med lindrig funktionsnedsättning på en vardag utanför skolan. De bor på internat och äter måltider tillsammans i matsalen. Utbildning är ett slags grundkurs i att bli vuxen, men ger inte gymnasiekompetens eller annan behörighet.

– Jag kommer att gråta när jag åker härifrån, säger Chantal.

– Jag också, säger läraren Ann Åhman.

– Varför kan jag inte få gå kvar ett år? Ni kunde göra ett undantag för mig, säger Chantal, halvt på skoj.

När Chantal kom hit behövde hon hjälp med allt praktiskt. Hennes familj var säker på att hon skulle behöva en personlig assistent. 

I dag blir hon väckt på morgonen av en assistent, och blir påmind om sina mediciner. Men i övrigt sköter hon allt annat själv, utom att betala räkningar. Precis som utbildningen ger eleverna kunskaper om matlagning och tvätt, identifierar den också vad de behöver hjälp med. 

Chantal delar ett hus med fyra andra elever. De har kök och vardagsrum med en pösig soffa och ett X-box tillsammans. De turas om med städningen, Chantal knorrar lite över att hon får ta störst ansvar.

– De är nyare och de vet inte hur man sköter sådant. Jag kallar dem ettagluttare, säger hon.

På matbordet ligger ett pussel med tusen bitar, och en tom mustflaska.

Pusslet tillhör Chantal.

Ett rum fullt av minnen

Dörren in till hennes rum har kodlås. Därinne står en säng och ett skrivbord, en garderob och en bokhylla. Där finns flera bilder av pappa Mats, som gick bort i cancer när Chantal var 14 år.

– I början saknade jag honom hela tiden. Sen förstod jag att han fanns i mig, ändå. 

Hyllan är full av Chantals loppisfynd. 

– Folk säljer saker de inte vill ha, och någon annan tar över.

Läraren Ann Åhman ser hur Chantal har utvecklats.

– Chantal har blivit väldigt självständig, och har fått ett jättebra självförtroende och god självinsikt. Eller hur Chantal, du tycker att du är bra? säger hon.

– Det var inte så lätt när jag kom hit. Jag hade gått på daglig verksamhet. Först gick jag där med två personer men sen kom det fler och fler, så jag kunde inte alls koncentrera mig och få en syl i vädret. Jag visste inte hur jag skulle få hjälp, det var åt skogen, säger Chantal.

Hon bor i Fellingsbro i veckorna och hemma hos mamma Lena Palm och hennes man i villan utanför Stockholm, på helgerna. Av de tre övriga syskonen i familjen Palm har Chantal bäst kontakt med storasyster Charlotte, som också arbetat som hennes personliga assistent.

– Om inte mamma hade kämpat så mycket för att hitta en plats åt Chantal hade vi aldrig hittat Fellingsbro, säger Charlotte. 

Chantal drabbades av återfall i sin hjärntumör i fyran. Behandlingen blev lång och hård och när hon kom tillbaka till skolan ett år senare blev det tydligt att något hänt. Läraren ringde och sa att Chantal störde lektionerna.  

Lena hittade en mindre skola som arbetade med Waldorfpedagogik. Det fungerade inte heller. Chantal gick om femman, och gick klart sexan där. I sjuan började hon på en annan skola, där hon fick mer stöd.

De ljusaste skolåren

– Det var ingen lycklig tid, men det var nog de ljusaste skolåren ändå. Där fungerade undervisningen och ingen var elak, säger Lena. 

De kom aldrig att fundera på särskola som en möjlighet.

– Det finns ingen snäll fe som kommer och föreslår sådant. Det måste man komma fram till på egen hand,
säger hon.

Chantal bestämde sig för att bli florist, och började på ett gymnasium i Stockholm. Hon kom in på dispens.

– Det gick inte så bra. Det var ett himla liv i klassrummet och eftersom hennes finmotorik är påverkad blev det svårt att göra brudbuketter och allt möjligt sådant, säger Lena.

– När hon kom ut på praktik blev de inte så glada. På skolan gjorde det inget om Chantal hade sönder en blomma eller två, men i butik måste de betala för dem. Hon vill fortfarande inte se blommor.

Chantal slutade på gymnasiet, det gick inte längre. Och på kommunen fick de ingen hjälp. Chantal hade förvärvad hjärnskada som diagnos, familjen behövde något mer specifikt.

Lena tog kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

– De gav henne diagnoserna adhd och autismspektrumstörning. Men de förklarade inte vad det betydde och hur vi skulle hjälpa Chantal. 

Bättre hjälp med diagnos

Men med diagnos kunde familjen få hjälp från kommunen med daglig verksamhet. 

– Vi hade behövt den hjälpen tidigare, med skolgång eller placering i särskola. Då kunde vi ha undvikit en rad misslyckanden. För mig får hon ha hela alfabetet som diagnos, bara hon får hjälp. 

Chantals framtid har blivit ett slags arbete för Lena.

Den dagliga verksamheten blev inte vad de hoppades på.

– De skulle hjälpa henne att läsa upp sina betyg, men det blev aldrig av. De vågade inte släppa iväg henne på praktik, de var rädda om skolans rykte, säger Lena.

– De fokuserade bara på hennes svagheter, tillägger Charlotte.

Chantal mådde uselt.

– Alla mina syskon växte upp och började plugga. Vad skulle hända med mig, säger Chantal.

Lektioner i vardagskunskap

Så hittade Lena projektkursen på Fellingsbro folkhögskola, som drivs av region Örebro.

Utbildningen ger praktisk och teoretisk vardagskunskap, med självinsikt och social och känslomässig utveckling som grund. Skolan arbetar mycket med att lösa problem och konflikter som uppstår.

– Vi bor så pass nära varandra att vi är som syskon och ibland tar man saker fel, säger Chantal.

Första gången de träffades frågade läraren Ann Åhman Chantal vad hon är bra på.

”Inget” svarade Chantal. Efter år av misslyckanden i skolan var hennes självförtroende helt och hållet utplånat. Men Ann sa att hon såg att Chantal var bra på en massa saker. Hon vågar prata, hon skämtar och hon får Ann att skratta. 

En framtid för Chantal

– Hallå där, köp blåbär, hojtar Chantal till sin klasskompis.

Varje termin sätter de upp en pjäs, och i år var Chantal berättare.

– Chantal har fått ett jättebra självförtroende, och självkänsla och självinsikt, säger Ann.

– Jag hade kunnat börja här så mycket tidigare, suckar Chantal.

Separationen från den första skola som hon trivts på sedan hon blev sjuk är jobbig. Men framtiden är inte längre oviss för Chantal: i höst börjar hon på en annan folkhögskola i Skåne där hon kanske ska läsa in gymnasiet.