Roboten håller koll åt Rasmus

En av stolarna står tom på första bänkraden i klass 6 Aspen blå på Kimstadskolan utanför Norrköping. På ryggstödets namnskylt står det ”Ragge”, ett smeknamn för Rasmus. Det är nu sex månader sedan Rasmus Karlsson insjuknade i ALL, akut lymfatisk leukemi. Sex månader under vilka Rasmus, som spelar innermittfältare i fotboll och som har vunnit orienteringsmästerskap, bara orkat ligga ner. Han har gått upp 10 kilo av kortisonet, tappat allt hår och tidvis tvingats sitta i rullstol på grund av skelettsmärtorna. Det har blivit mycket sjukfrånvaro i skolan, mycket ensamtid hemma och på sjukhus.

Men sedan sjukhusskolans personal föreslog att Rasmus skulle bli en av de första i Sverige att testa roboten AV1 har livet förändrats. Lagom till Alla hjärtans dag fick klasskamraterna möta roboten för första gången.

– Rasmus låg på sjukhus då och ville inte delta i lektionen, men kikade via sin surfplatta. Barnen hade lagt massa alla hjärtans dag-kort framför roboten, berättar Rasmus mamma Nina Ahlander, rörd vid minnet.

Sedan den dagen har roboten varit Rasmus ögon och öron i det egna klassrummet, något han föredrar framför sjukhusskolan. Genom surfplattan som är kopplad till roboten kan Rasmus både hänga med i skolundervisningen och hålla kontakten med klasskompisarna – oavsett om han är inlagd på sjukhuset i Linköping eller återhämtar sig hemma i soffan. Rasmus kan följa lektionsgenomgångar, räcka upp handen, svara på frågor och till och med viska till bänkgrannen och bästisen Vilgot genom att trycka på ”viskknappen”, så att bara Vilgot hör vad han säger.

"Vi blev ledsna när Rasmus blev sjuk, det är tomt utan honom. Men sedan roboten kom har det blivit bättre, vi kan prata med honom nu."

Nu har klasskompisarna vant sig vid att den vita, ganska söta, lilla roboten med lysande ögon sitter på Rasmus plats.

– Jag försöker vara med i skolan så mycket det bara går, men om jag inte orkar försöker jag följa med på genomgångarna via roboten, så jag fattar vad man ska göra. Jag hänger med bättre i skolan tack vare roboten, berättar Rasmus, som för tillfället är hemma från skolan på den mysiga gården i Kimstad.

– Jag har kunnat gå i skolan en del, men i april var jag borta nästan hela tiden.

Orken räcker inte längre, vilket är frustrerande för en sportkille som tidigare orkade hur mycket som helst. Ett sätt för Rasmus att orka med sjukdomen har varit att ibland stänga av skolan. Tur att han inte bara är lättlärd utan också en vinnarskalle när det gäller.

– Det har gått bra att hinna i fatt med skolarbetet, även om du är lat till naturen, säger mamma Nina och skrattar.

Roboten har blivit en motivationshöjare.

– Det har varit bra för Rasmus att närvara i den egna klassen med hjälp av roboten, i stället för att gå sjukhusskolan, inte minst för att det hjälper honom att hålla kontakten med kompisarna, säger Nina.

Enligt läkarna är den jobbigaste tiden över för Rasmus. Nu väntar underhållsfasen med fem högdosbehandlingar, fem cytostatikabehandlingar och tabletter fram till jul. Behandlingstiden på 2,5 år känns som en livstid för en orienteringskille med spring i benen.

Förra veckan var Rasmus inlagd för ännu en högdosbehandling. Den här veckan är han trött och orkar inte gå till skolan. Från sin plats i soffan kopplar han med ett knapptryck upp sin surfplatta mot roboten, som då vaknar till liv i klassrummet, lyfter på huvudet och tänder de lysande ögonen. Rasmus kan då med hjälp av robotens kamera se allt i klassrummet, och även styra robotens huvud åt olika håll.

– Hej, vad gör ni? frågar Rasmus när kompisarna Vilgot och Simon blir synliga på skärmen.

– Vi har SO, 1800-talet, gastar Simon och vinkar stort mot Rasmus, som vinkar tillbaka från soffhörnan.

– … och det är tråååkigt! fyller Vilgot i och vinkar han med.

– Jag vet, jag är klar redan, säger Rasmus lugnt och drar med fingret på pekskärmen för att vända robotens huvud mot läraren Jenny Nordahl som ger instruktioner framme vid tavlan.

Kompisarna lyssnar i klassrummet, Rasmus hemma i soffan.

– Rasmus hör du mig? frågar Jenny och ställer en fråga.

När Rasmus trycker på skärmen för att räcka upp handen tänds en lampa på robotens huvud.

– Bäst är roboten när det är mattegenomgång, då får man instruktioner som jag kan följa via paddan, och sen kan jag jobba själv, säger Rasmus.

När lektionen är över ska klassen byta klassrum.

– Tar du Rasmus så tar jag Rasmus laddare, säger Simon och kompisarna tar vant med roboten ut i korridoren. Dagen till ära har den prytts med mustasch av klasskompisarna.

Rasmus stänger av paddan. Han är trött. När han inte längre orkar delta i undervisningen kan både han och roboten ta en paus, utan att behöva ursäkta eller förklara sig för skolkompisarna och fröken. Behandlingen tar på krafterna och sjukdomen orkar han inte riktigt prata om. I dag är det ”sådär”, blåsor i hela munnen, svårt att prata och omöjligt att äta.

– Det värsta är att man inte kan vara den man var innan – jag är en sportig människa, tränade nästan varje dag. Nu kan jag inte träna. Det är tråkigt att sitta stilla, säger han och lutar sig matt mot kudden.

Han visar upp alla sina medaljer från orienteringstävlingar för klubben OK Denseln. Hela familjen orienterar och klubbgemenskapen är viktig. Rasmus ögon lyser upp när han berättar om livet innan. Det livet som nu står på paus.

– Man tappar självförtroendet när man inte kan var med, säger han tyst.

Att vara borta från skolan, träningar, matcher och tävlingar innebär också att man blir ensam.

– Det blir annorlunda när man inte pratar varje dag. Min kompis Vilgot, som jag har växt upp med, stöttar mig och vi kan prata om jobbiga eller känsliga saker. Tack vare roboten pratar vi mer nu, säger Rasmus.

Även klasskompisarna tycker att roboten underlättar.

– Det är tråkigt när Rasmus inte är här, säger Vilgot.

– Ja, men det har blivit bättre när roboten kom, för nu kan han prata med oss och blinka, inflikar kompisen Simon.

För såväl Rasmus kompisar som för hans klasslärare Jenny Nordahl var det en chock när Rasmus blev sjuk. Att ha en robot på första bänkraden i klassrummet har varit en ny och spännande erfarenhet.

– ”Titta nu lyser roboten, Rasmus är här!” skrek barnen i början. Tack vare roboten är Rasmus en naturlig del i klassrummet igen, vi får höra honom och han är ibland med och lyssnar och ibland med och jobbar eller räcker upp handen. Det är kanon, säger Jenny.

Roboten har gett Rasmus helt nya möjligheter att följa med i skolarbetet. Visst måste hans föräldrar fortfarande ta sig till skolan då och då med papper och böcker för att Rasmus ska kunna göra sina uppgifter, men nu är han med på genomgångar och är framför allt en del av det sociala livet i klassrummet igen.

– Detta har gett honom en kick på så många sätt, han vill tillbaka till klassen, till skolan, till en vardag. Genom roboten kan han vara med i alla fall. Den är helt fantastisk – det har varit en ära att ha den i klassrummet, säger Jenny.

Rasmus bästa robotanvändartips är att ”använda den på sitt eget sätt”.

– Om man är lite sprattlig, då ska man ha kvar den personligheten, säger han och ler finurligt.

För det finns fortfarande spring i de där orienteringsbenen.