Så klarade Sofie skolgången efter cancern

Sofie minns inte mycket av sjukdomstiden. Hon var bara tre år när hon fick diagnosen akut lymfatisk leukemi, ALL. Lagom till skolstarten var hon färdigbehandlad och utåt sett var det inte mycket som skvallrade om att hon genomgått en påfrestande cytostatikabehandling. Bara port-a-cathen, som satt kvar ett tag efter avslutad behandling och som väckte många nyfikna frågor hos klasskompisarna.

Men att Sofie var annorlunda än många av de andra barnen, det minns hon. Framför allt ju högre upp i årskurserna hon kom. Klasskompisarna var bättre på att lära sig saker utantill, bättre på stavning, bättre på matte. Sofies föräldrar märkte tidigt att läxläsningen var kämpig. Trots att de pratade med lärarna fick hon ingen hjälp.

– Mamma och pappa började ju tidigt ana att det hade något med behandlingen att göra, men de flesta lärare tyckte det var ett konstigt argument. Det fanns ju ingen forskning om såna här saker då så det var svårt att få gehör, säger Sofie.

Vill du veta mer om barncanceröverlevare? Läs här.

Hon berättar att hon gjorde sitt bästa för att som hon säger ”hanka sig fram” utan något stöd från skolan.

– Jag förstod inte varför inte jag klarade av samma saker som mina klasskompisar, även om jag pluggade tredubbelt så hårt, säger hon.

I femte klass fick Sofie chansen att delta i en utredning för barn som hade problem i skolan efter cancerbehandling. Resultatet kom som en befrielse.

– Jag fick svart på vitt vad jag hade för svårigheter. Äntligen fick jag veta att det inte berodde på att jag var dummare än de andra, utan att det berodde på cancerbehandlingen.

Men trots resultatet från utredningen uteblev hjälpen och stödet från skolan. Sofie kämpade på och började långsamt, med hjälp av sina föräldrar, att tänka i nya banor.

– I stället för att skuldbelägga mig själv och tänka att jag var dum och korkad började jag förstå att det här var svårigheter som jag kunde – och borde – få stöd och hjälp med.

Högstadiet blev en jobbig tid för Sofie, hon fick fortfarande inte det stöd hon hade behövt för att komma till rätta med sina svårigheter. Många hade antagligen givit upp men när det var dags att välja gymnasieinriktning hade Sofie i stället bestämt sig för att ta tjuren vid hornen.

– Jag var trött på att inte få ordentlig hjälp och kände samtidigt att jag ville utmana mig själv. Dels ville jag hitta ett sätt att lära mig texter utantill, dels var jag otroligt blyg. Så jag sökte en teaterutbildning. Ganska modigt gjort, det måste jag ändå ge mitt 15-åriga jag.

I gymnasiet fick Sofie äntligen rätt stöd, framför allt av en speciallärare som insåg att hon behövde extra stöd med matten.

– Han sa till mig att han såg att jag ville förstå, men att jag inte fått rätt verktyg och redskap i klassrummet. Det var ju ett halleluja-moment, jag hade aldrig tänkt den tanken.

Långsamt började matten falla på plats och Sofie knäckte koden till de krångliga ekvationerna. Samtidigt utvecklade hon egna strategier för att lära sig längre texter utantill.

– Jag insåg att jag lärde mig bättre om jag fick lyssna på texten samtidigt som jag läste den. Mamma köpte en diktafon till mig så att jag kunde läsa in texten själv och sedan lyssna på den. Till slut kunde jag ta mig igenom en fem minuter lång monolog, det var en fantastisk känsla.

Vissa ämnen gick bättre, andra var svårare. Men gymnasiet gav ändå mersmak, och Sofie bestämde sig för att plugga vidare på universitet. Nu har hon en masterexamen i musei- och kulturarvsvetenskap och arbetar som kulturarvshandläggare i Uppsala. Hon jobbar heltid, men har ändå ork över att planera för ett bröllop med fästmannen Magnus.

– Jag har känt att jag har blivit orättvist behandlad av lärare, men den irritationen jag kände blev till en drivkraft. Jag ville bevisa att det inte är mig det är fel på utan att jag kan göra samma saker som alla andra om jag bara får rätt hjälp och stöd. Det kanske tar mer tid, men det går, säger Sofie.