Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Planer går i stå, förutsättningar förändras. För familjen Kriström blev det mesta upp och ner hösten 2017. Yngsta dottern Elin hade haft ont i huvudet under sommaren och när skolan började igen tog mamma Katrine och pappa Göran kontakt med skolsköterskan för att boka in en synundersökning. Eftersom Elin också i perioder hade haft problem med ont i magen bokades även ett besök hos skolläkaren.

Men när Elin i slutet av oktober skulle träffa skolläkaren hade hon bara ett par dagar tidigare börjat skela och ena ögonlocket hängde lite. Så när hon ändå var där bad pappa Göran att läkaren skulle titta på ögonen också.

– Efter att ha tittat på Elin skrev läkaren en remiss till sjukhuset för en magnetröntgen, så det var bara att knata ner på stan, säger Göran. Han behöll lugnet och hade fortfarande tankarna inställda på att undersökningen handlade om att Elin behövde glasögon, Elin däremot började bli allt mer orolig ju längre tiden gick i väntrummet på sjukhuset.

– Jag ville inte missa ridningen, säger den hästtokiga 13-åringen med ett snett leende. Hon sitter inklämd i en soffa tillsammans med storasyster Moa, mamma Katrine och pappa Göran i familjens inglasade uterum i villan i byn Överboda utanför Umeå. Utanför ligger snön halvmeterdjup, vårsolen värmer dock genom glasrutorna.

Familjen har det bra där i soffan. De kallar sig själva en riktig mysfamilj som tycker om varandras sällskap och gärna gör saker tillsammans. Avslutar varandras meningar, rättar om nån minns fel och skrattar ofta. Men den där senhösteftermiddagen på sjukhuset började till slut även Göran så smått bli lite orolig. Moa och mamma Katrine fick åka själva till ridskolan och till slut kom läkarna med ett besked som inte alls handlade om glasögon. Elin hade en hjärntumör och den behövde opereras så fort som möjligt.

– Jag blev helt tom. Det var ju bara lite ont i huvudet, inte kunde det väl vara cancer, säger Göran.

Elin fick diagnosen medulloblastom, en form av hjärntumör som sätter sig i den del av lillhjärnan som kontrollerar balans och koordination. Eftersom kirurgen precis skulle på höstlov fick operationen skjutas upp en vecka, till Elins stora glädje.

– Då fick jag fira Halloween, säger hon.

Efter operationen följde en kraftig cytostatikakur som tog hårt på Elin. Framåt våren började hon må bättre, men då var det dags för nästa behandlingsomgång. Familjen fick besked om att Elin behövde strålbehandling på Skandionkliniken i Uppsala. Mitt under sommarlovet.

– Från början hade vi tänkt åka till USA under sommarsemestern, men det fick vi ju ställa in så fort Elin fick sin diagnos, berättar mamma Katrine. I stället fick familjen inrikta sig på en semester i Uppsala.

– Det var både roligt och tråkigt. Roligt för att jag fick se nåt nytt, men tråkigt för att jag missade skolavslutningen och en del av sommarlovet, säger Elin.

Under de drygt sju veckorna i Uppsala fick Elin strålbehandling varje vardag. Familjen turades om att åka fram och tillbaka mellan hemmet och jämthunden Charlie i Umeå och det tillfälliga boendet på Ronald McDonaldhuset i Uppsala.

– Första veckan mådde Elin ganska dåligt, då gick vi korta promenader, åkte till något köpcentrum, åt glass i solen. Små utflykter, bara för att hitta på någonting, säger Katrine.

I takt med att Elin mådde bättre hittade familjen på andra saker. Efter skolavslutningen anslöt även Moa, och en annan slags sommarsemester kunde ta sin början.

Katrine berättar att kliniken var duktig på att planera och anpassa tidpunkten för Elins strålbehandling.

– De var väldigt snälla och anpassade sig efter om vi hade något inbokat. Till exempel kunde vi ofta ta långhelg, då lade de Elins behandling tidigt på fredagsmorgonen och sedan sent på måndagseftermiddagen.

Även om det inte blev någon USA-resa så tycker ändå hela familjen att tiden i Uppsala, och även resten av sommaren, blev lyckad.

– Jag tror nästan att vi gjorde mer grejer än vad vi brukar. Det är som att vi fick tummen ur på ett annat sätt, tog tillfällena i akt lite mer, säger Katrine.

– Sedan tror jag nästan att det var bra att vi inte planerade så mycket, säger Göran. Det blir nästan bättre att bara ta dagen som den kommer.

De pratar mycket om att inte ha för stora förväntningar och inte göra storstilade planer, i stället anpassade de aktiviteterna utifrån hur Elin mådde och hur mycket tid de hade till sitt förfogande.

– Man kan göra det mesta, men kanske inte lika länge som i vanliga fall. Som när vi var på Gröna Lund. Då åkte vi de roligaste karusellerna först, och så fort du blev trött så åkte vi därifrån, säger Göran och tittar på Elin.

Elin och Moa har en kusin som kör rallycross, så när familjen ändå var i krokarna passade de på att besöka flera av hans tävlingar under sommaren.

– Elin blev som en maskot, alla tävlingar som Elin var med på gick det bra, säger Moa stolt.

De roligaste aktiviteterna var ändå de med ett annat tema. Häst.

Elin hade tidigt som mål att så fort som möjligt komma upp på hästryggen efter operationen. Under sommarens behandling i Uppsala passade familjen på att åka och titta på en ponnyhopptävling, något som de kanske inte hade kunnat göra annars.

Väl hemma igen efter avslutad behandling i Uppsala var Elin stenhård, nu skulle hon rida.

Trots mammas protester fick Elin sin vilja igenom, först på några vänners små shetlandsponnyer, senare på ridskolans snällaste och långsammaste ponnyer.

– Pensionärshästarna, menar du väl? säger Elin och himlar med ögonen.

Hennes egen favorithäst är allt annat än långsam. När Elin rider på Thalia går det undan – och ibland så pass att Elin flyger åt ett håll och Thalia åt ett annat. Då blundar mamma.

– Jag klarar inte av att se Elin rida längre, säger Katrine och skrattar.

Även om snön fortfarande ligger kvar börjar det så smått bli dags att tänka på sommaren. Eller kanske inte.

– Vi har slutat att planera, säger Katrine.

– Det är faktiskt en sak som är positiv med att Elin blev sjuk. Vi har inget behov av att planera saker flera månader i förväg längre utan tar det som det kommer. Det är bara att sitta still i båten och gunga med, säger Göran.

Något de definitivt inte kommer göra om är kanotutflykten de storstilat planerade när de väl kom hem till Umeå igen. Det låga vattenståndet gjorde att de fick bära mer än de paddlade – och även om de skrattar åt minnet nu, så var det inte så roligt i stunden.

– Dessutom hade jag jätteont i en tå, säger Elin.

Men just nu mår Elin i alla fall bra. Hon blir långsamt starkare, håret är på väg att växa ut igen och balansen och finmotoriken återhämtar sig. Hon går i skolan, rider och har precis haft sin första övernattning hos en kompis efter att hon blev sjuk. Livet börjar så smått återgå till det normala igen.

Om Moa och Elin får bestämma så finns det en sak de absolut vill göra när det blir sommar: Åka till Jormvattnet på en heldags turridning på islandshäst.

– Och ni får inte följa med, säger Elin och Moa i kör.