Team Elsa slöt upp under sjukdomen

Stina Abrahamsson har rest till Stockholm tillsammans med sina fyra barn för att hälsa på sin syster Britta Pehrsson. Stina bor med sin familj på Orust. Britta med sin på Lidingö. Det är bara två veckor sedan de sågs och de har längtat efter varandra. Kusinerna har också väntat ivrigt.

– Vi älskar att vara tillsammans. Vi är som två magneter som dras till varandra, konstaterar Britta och Stina med stora leenden.

De har alltid varit väldigt tajta. Sällan bråkat. Därför var det också en självklarhet för Britta att kliva in och ta ett stort ansvar när Stinas dotter Elsa drabbades av leukemi för fyra år sedan.

– Britta tog ansvar för min familj utan att tveka. Hon gjorde allt det där som jag inte kunde när vi var på sjukhuset. Hon fanns där för mina tre andra barn som fick ha det lite normalt i allt det svåra. Det är jag väldigt tacksam för, säger Stina.

Nu sitter de alla vid köksbordet i villan på Lidingö. Signe, Nils, Morris, Elsa och Leonie är glada och tittar längtansfullt på fikat som är framdukat. 

– Det är mysigt att vara här och umgås. Nu kan jag dessutom slappna av, det är inte som när Elsa var sjuk. Då hade jag hjärtat i halsgropen hela tiden, säger Stina.

Stina berättar om de första förfärliga dygnen när Elsa blev sjuk och familjen gick in i en kris där det mesta handlade om att överleva och kriga. Elsa var bara lite över året och hade under en tid haft febertoppar och ont i sina ben.

– Men som fyrabarnsmamma tänkte jag att det var växtvärk eller en förkylning. Jag var inte särskilt orolig.

Britta, som bott utomlands med sin man, hade just kommit hem till Orust med sin dotter Leonie, nästan på dagen lika gammal som Elsa. Men återseendet blev inte riktigt som systrarna hade önskat. För just den här måndagen förändrades livet. Och det på ett grymt sätt.

– Vi tog en promenad ned till havet men när vi kom dit blev Elsa väldigt dålig. Hon var nästan inte kontaktbar i min famn. Jag insåg att det var allvarligt och att vi måste åka till läkaren. Jag trodde att vi skulle vara hemma till kvällsmaten, berättar Stina.

Familjen tog sig först till en vårdcentral men fick snabbt åka vidare till sjukhuset i Trollhättan. Där visade ett blodprov att Elsas kropp hade angripits av leukemi. Behandlingen sattes in direkt. Kvar hemma på gården fanns Britta med Leonie samt Elsas syskon Nils, Albin och Signe.

– Läkaren frågade redan första natten hur vårt nätverk såg ut. Först förstod jag inte frågan men ganska snabbt insåg jag att ett nätverk är helt nödvändigt när ett barn drabbas av cancer. Vi blev kvar på sjukhuset i åtta veckor.

Samtidigt fanns ytterligare tre barn, en gård och ett liv där hemma. Stina tvingades sätta sitt vanliga liv på paus.

– Vi bestämde redan första natten att jag skulle vara med Elsa. Jean-Olof är världens bästa pappa och vi var överens om att det var bättre att han var kvar hemma. Han hade också sitt företag att ta hand om. Jag fick helt enkelt kliva ur min familj där hemma för att vara med Elsa på sjukhuset, säger Stina.

Lillasyster Britta klev i  stället in och hjälpte pappa Jean-Olof med ansvar för barnen, familjen och huset. Hon bestämde sig för att stanna kvar så länge det behövdes.

– Det var bara självklart. Jag tvekade inte utan bara gjorde det. Jag vet att Stina hade gjort exakt samma sak för mig.

I nätverket ingick också mor- och farföräldrar.

– Alla behövdes och vi tillbringade mycket tid tillsammans, säger Stina.

Från det där första dygnet av sjukdom och chock var det främst Britta som såg till att allt fungerade där hemma.

– Jag såg till att Nils, Signe och Albin åt frukost och kom iväg med skolbussen. Jag storhandlade, lagade mat, tvättade, gjorde läxor och städade. Jag fanns där och försökte ge dem det de var vana vid. De har ju alltid haft mamma hemma. Min egen sorg lade jag åt sidan.

Nils minns:

– Det var bra att moster var med oss. Men pappa lät oss äta mer godis, säger han och ler brett.

– Minns du hur många spellistor med bra musik vi gjorde Nils? Du dansade alltid till låten I’m still standing, säger Britta.

Några tårar glider utmed Nils kind. Han blinkar och ser generat ned i bordsskivan. Det blir plötsligt jobbigt.

– Det är okej att gråta Nils, uppmuntrar Stina.

På sjukhuset kämpade Elsa med cytostatika, sondmatning och oräkneliga provtagningar. Från att ha haft 98 procent cancerceller i blodet sjönk nivån till mindre än en procent efter den andra högdosen cytostatika. I strid ström kom familjemedlemmar till sjukhuset. Ulla-Karin, mormor och mamma, fanns hela tiden där tillsammans med Elsa och Stina. Hon sov i samma rum. Dan, morfar och pappa, kom med fruktjuice varje eftermiddag och på kvällen kom Britta, farmor och svärmor, med räkmackor. De kallade varandra skämtsamt för Team Elsa.

 – Att alla var med oss på sjukhuset i allt det svåra betydde väldigt mycket. Vi pratade, fikade och sjöng för Elsa. Att Britta var hemma var också en stor trygghet och barnen kunde ha vanliga liv.

För Britta var det aldrig någon tvekan om att lämna sitt liv i Stockholm. Att flytta in hos sin syster var varken konstigt eller jobbigt.

– Det var bara självklart att finnas där. Jag älskar de här barnen lika mycket som min egna, säger hon.

Morris tittar upp från sin chokladmuffins:

– Men älskar du inte mig mest, säger han uppriktigt förvånat som bara en fyraåring kan.