Alice var otroligt efterläng­tad. Efter ett år av frukt­lösa försök var Therese Ström gravid igen. Famil­jen skulle utökas till fyra och treåriga Melvin skulle äntligen få en lillasyster. 

Att det skulle bli en flicka hade familjen redan tjuvkikat sig till på ett ultraljud.

– Vi var väldigt glada. Samtidigt var jag ganska orolig för att något skulle gå fel, säger Therese Ström.

Det fanns egentligen inget att bekymra sig för, graviditeten fortskred enligt planer­na. Ändå växte Therese katastroftankar ju längre tiden led. Trots att barnmorskor och läkare försäkrade Therese om att allt var normalt, hade hon en känsla av att något var galet. Ibland fick hon nästan panik över att hon skulle förlora barnet i magen.

– När jag hade gått över tiden ett par dagar ringde jag till förlossningen. Barn­morskan som svarade tog min oro på allvar och jag fick en tid för igångsättning, berättar hon.

Den första april var en bra dag att födas på. Det var ovanligt vackert väder för årstiden och hela sommaren låg framför familjen Ström. Efter fem timmar kom Alice till värl­den och hälsade på den med ett ordentligt skrik.

Sedan stannade tiden i förlossnings­rummet. Pappa Simon berättar hur alla som var i rummet blev tysta inför synen av den välskapta bebisen. Där fanns tio fingrar och tio tår, men också något annat som inte borde vara där.

– När vi lyfte på handduken som Alice virats in i upptäckte vi blåmärkena. Hela hennes kropp var full av hårda blånader, säger han.

23 timmar senare hade läkarna ställt diagnosen akut myeloisk leukemi, AML. Att födas med AML är mycket ovanligt och Therese och Simon fick höra att det bara inträffar vart tionde år. Något som var näs­tan helt omöjligt för de nyblivna föräldrar­na att ta in.

Simon har fört dagbok över dagarna som följde. Från de första timmarna på Varbergs BB, via neonatalvården på Östra sjukhuset i Göteborg till barncancer avdelningen. Här finns hela den sex månader långa behand­lingen nedtecknad. Cytostatikan, biverk­ningarna, antibiotikan och blodtransfusio­nerna. Att Alice tjocka hår kalufs föll av när cellgifterna verkade.

Simon bläddrar mellan sidorna och ska­kar på huvudet.

– Samtidigt blev alltihop vardag på ett mycket konstigt sätt. Det blev liksom normalt att hon kräktes och hade blåsor i munnen, säger han.

Även för storebror Melvin blev situatio­nen skrämmande. Han hade aldrig varit ifrån sina föräldrar tidigare och nu uppslu­kades de av sjukhusvärlden. Det tog en hel vecka innan han fick se sin lillasyster för första gången.

– De tankarna gnagde hos mig. Jag var rädd att Alice inte skulle klara sig tillräck­ligt länge för att Melvin skulle hinna träffa henne, säger Simon.

De första dagarnas skräck ersattes sakta med hopp. Lyckligtvis svarade Alice bra på behandlingen och redan den första kontrollen visade att antalet cancerceller i benmärgen minskade. Däremot tog cancerbehandlingarna hårt på den lilla kroppen. Under en period hade Alice inga vita blodkroppar vilket gjorde henne väldigt infektionskänslig. Minsta lilla infektion eller feber kunde vara farligt.

Under försommaren, några månader in i behandlingen, blev läget kritiskt.

– Hon fick lunginflammation på grund av en svampinfektion, vilken var svår att få bukt med. Vid ett par tillfällen blev hon alldeles blå av syrebristen. Då var jag riktigt rädd, säger Therese.