Frida satte tidigt en målbild. Hon skulle tillbaka till livet där utanför så snart det bara gick. I väntan på det var det viktigt att alltid ha sällskap och att göra sig fin. Ett viktigt delmål var att kunna gå i höga klackar vid skolavslutningen.
Skånes landskap är öppet och platt, och här och var vindpinade träd.
– På vägarna här omkring har jag ofta vandrat med lurarna i öronen och lyssnat, gråtit, skrikit och väsnats till en låt som är speciell för mig, säger Frida och letar fram låten i Iphonens Spotify: Fight song med Rachel Patten.
Här på slätten bor Frida Kristensson, 17, med sin mamma, pappa och lillebror. Bostadshuset lyser gult i morgonsolen. Katten Max, stor, tjock och rödrandig, välkomnar i dörren.
Det är drygt fyra år sedan Frida, som i dag är sjutton, började känna smärta i ett knä. Det tog ett år innan de fick klarhet.
– Läkaren pratade om en tumör, han sa ordet elakartad och det kändes som om marken skakade.
Diagnosen var Ewings sarkom. Frida beskriver tiden med orden ”det blev mycket ståhej”. Röntgen, biopsi, operation, insättning av venport.
– Inget var längre sig likt. Jag slutade skolan.
Genomgick behandlingar, däremellan hem och vila.
Under det första halvåret var det operationer och tuffare cytostatika, nästa halvår en lättare form.
– Jag fick en cytostatikakur som heter VIDE. Den kändes som en käftsmäll. Som att ha influensa gånger tusen. Jag mådde illa, slemhinnorna och smaklökarna påverkades, jag blev ljus- och ljudkänslig. Det gjorde också ont i huden, det gjorde ont att kramas. Jag mådde också psykiskt dåligt under den här perioden.
Frida behövde också få en protes inopererad i sitt knä, för att det skulle fungera någorlunda igen efter avlägsnandet av tumören.
– Att jag inte skulle kunna springa och ha svårt att cykla, det var inget jag la vikt vid då. Operationen var bara ett delmål. Jag bara gjorde det. Det är så jag fungerar, komplikationerna tar jag tag i nu.
Fridas mamma och pappa var med henne dygnet runt på sjukhuset.
– Bara en förälder får sova över och det var oftast mamma som gjorde det. Men det var skönt att ha båda på plats om dagarna. Pappa stod för service och skämt och mamma för allt det där som mammor gör.
Att behöva sina föräldrar på ett sätt som annars inte är så vanligt i tonåren kan kännas jobbigt.
– Som att pappa har fått bära mig till toaletten, och mamma duscha mig. De har varit vårdare och föräldrar på en och samma gång. Men det har varit okej. Det fanns inget val. Och vi har kommit varandra ännu närmare än vi var innan. Vi är som mer sammanflätade.
Att få cancer i tonåren
Stöd för dig vars liv på ett sätt är satt på paus.
Frida beskriver hur less hon kunde vara på alla måsten, sjukhusmiljön, beroende av ständig hjälp.
– Några gånger under den tid jag var inlagd och bara hade en kort permission bad jag att få bli hemskjutsad så att jag fick vara hemma i alla fall en liten stund eftersom jag bor så nära sjukhuset. Då lade jag mig på soffan i köket. Det var skönt.
Hon reflekterar över vad hon har för relation till sjukhuset i dag.
– Avdelningen var en trygg plats oavsett hur jag mådde. Där fanns alltid en famn att gråta eller skratta i. De frågade inte bara: ”Hur är det?”, utan ”Hur ÄR det?”. Och de hade tid att stanna för svaret. Nu efteråt är sjukhuset fortfarande en av de tryggaste platser jag vet. Om jag får gå hem när jag vill, om jag vet att det finns ett slut, tycker jag om att vara där.
Sedan den dag ”allt började” har hon varit helt inriktad på delmålen, och slutmålet.
– Jag har ritat ett slags karta inom mig, en väg att inte avvika från. Det var ett mindset jag bestämde mig för.
Frida pratar om att hennes kristna tro har hjälpt henne mentalt.
– Innan jag blev sjuk hade jag ”bara” vuxit upp i en kristen familj. Nu har jag fått min egen relation till tron. Det är en trygghet.
Hon hittade egna sätt att tackla stort som smått.
– Det kändes svårt när jag tänkte på att mina kompisar där ute levde det vanliga liv jag ville leva. Jag skulle tillbaka till det livet, det blev mitt mål. Jag ville också plugga till de där proven, fika på stan, gå in på H&M, gå på fester och gå hemåt sena kvällar … Snart skulle jag också kunna göra det där, bestämde jag mig för.
Under de långa sjukhusvistelserna och behandlingsperioderna ville hon minst av allt vara ensam.
– Så jag såg till att alltid ha besök, också för att få tiden att gå. Jag ville se friska människor. Ibland tog jag mig till lekterapin, som egentligen var för minde barn, men där fanns teve och pärlor att pyssla med. Och just på lekterapin fanns inga läkare. Det var en frizon.
"Plugga till prov, fika på stan, gå på fester och gå hem i regnet sena kvällar. Snart skulle jag också kunna göra det där, bestämde jag mig för."
Att varje dag hitta saker att se fram emot var Fridas strategi.
– Jag har sett fram emot frukost, lunch och middag varje dag, fastän det inte alltid har smakat gott. Men det var stunder som fick dagen att gå.
Möten med sin läkare kunde också vara något att se fram emot.
– Det var skönt när läkaren kom in och det var bara vi. Det var en särskild gemenskap.
Frida berättar om ett specifikt mål hon satte upp.
– Kirurgen som opererade mitt knä menade att jag aldrig skulle kunna gå i höga klackar vid den skolavslutning som närmade sig. Men det blev mitt mål. Och jag gjorde det. Jag skickade honom en bild sedan.
Det har varit viktigt för Frida att klä sig fint, sminka sig, bära peruk.
– Att känna mig fin har stärkt mig.
Inför att hon skulle tappa håret efter en andra omgång medicinering valde hon en dyrare peruk, med riktigt hår. Inte som den förra, med stelt hår omöjligt att stajla.
– Det är så mycket personlighet som sitter i håret. Ända sedan förra gången jag tappade håret har jag alltid burit peruk. Ingen annan än min familj och min bästa vän Julia har fått se mig utan den.
Obeskrivligt viktig menar Frida att just Julia har varit.
– Vi är som en person, hon är min andra halva. Hon läser av min blick på en sekund. Hon ser om jag har ont, mår dåligt, pressar mig för hårt. Henne har jag ingen fasad inför. Och hon har alltid funnits där för mig för att hon själv har velat.
När vi ses var det drygt ett år sedan Frida fick återfall, efter att ha varit behandlingsfri i två år.
– Jag satt på ett fik med mina kompisar och förstod att något var fel när jag fick väldigt ont i huvudet och inte kunde lyfta kaffekoppen. På sjukhuset hittade de en metastas i hjärnan.
Cancerceller hade alltså spridit sig och bildat en ny tumör. Frida kom tillbaka till sin gamla avdelning på sjukhuset. Frida sms:ade Julia samma kväll.
– Hon kom. Det var jätteskönt. Hon satt där på sängen och skämtade med mig, gjorde låtsastest som för att kolla hur sjuk jag var. Höll upp sin hand och frågade: ”Hur många fingrar ser du nu, Frida?”. Vi skrattade. Det säger en del om vår relation.
Strax innan återfallet hade Frida precis börjat hitta tillbaka till vardagen.
– Jag var i skolan på heltid. Jag hade börjat bearbeta det som hade hänt och tänka på vad jag faktiskt hade varit med om. När operationerna, behandlingarna och alla steg var över började det finnas mer plats för tankarna. Nu började allt om.
Frida är nu klar med behandlingarna och går på kontroller. Nu finns det plats för att släppa fram tankarna på nytt.
– Jag tycker att det har varit jobbigt att ”bli frisk”. Jag har nått mina mål men har känt mig trasig i hela kroppen. När man är klar ska allt hända, man ska ut där, och träffa alla.
Katten Max har myst i soffan tätt intill Frida under vår pratstund och tittar förvånat upp när hon lyfter undan honom. Vi tar på oss jackorna för att ta en promenad, hälsa på bästisen Julia och för att besöka Fridas gamla avdelning på sjukhuset.
Frida visar vägen på promenaden. Hon menar att hon nu, efter den andra sjukdomsperioden, har varit snällare i tanken mot sig själv.
– Förut tog jag nederlag, stora eller små, hårt. Men om jag nu kan känna mig trött eller ledsen och inte riktigt orka saker och ting tänker jag oftare än förut att: ”Okej, jag gör hälften i dag, hälften i morgon.”
#canceritonåren
Använd #canceritonåren i sociala medier för att dela din historia.
Lästips
"Sjukdomen och jag är två olika saker"
Att inte kunna simträna, gå eller ens rita blev Emmas nya vardag under cancerbehandlingen. Hennes sätt att tackla det var att baka, när hon kunde, och att försöka ta smått som stort med humor. Som att forma hårtussar som fallit av till en gubbe med glada ögon.
"Fotboll, Pucko och kompisar. Vad mer behöver man?"
Det blir inte bättre av att vara glad men det får tiden att gå snabbare och gör folk runtomkring en gladare. Ett tankesätt som följde med Carl under cancerbehandlingen, när morfin, matcravings och en längtan tillbaka till boxningen blev en del av vardagen.
