"Sjukdomen och jag är två olika saker"
Att inte kunna simträna, gå eller ens rita blev Emmas nya vardag under cancerbehandlingen. Hennes sätt att tackla det var att baka, när hon kunde, och att försöka ta smått som stort med humor. Som att forma hårtussar som fallit av till en gubbe med glada ögon.
På en skåpdörr i köket, målad med griffeltavelfärg, står skrivet: ”Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår”.
– Det är mamma som har skrivit upp det där, som ett ledord för familjen, säger Emma, och visar in i köket där lillebror Erik tar sig an uppgiften som familjens barista och laddar espressomaskinen.
Emma, 15 år, och resten av familjen Ostermans hus ligger i ett villaområde i södra Stockholm, med skogen precis intill. Emma och Erik har studiedag och är hemma från skolan.
I vardagsrummet svävar en heliumballong i form av en guldstjärna över soffan, en present från vänner till familjen när Emma var klar med behandlingen. På ett bord ligger högvis med Emmas skissblock och böcker om att lära sig teckna.
– Jag tecknade ett porträtt av mamma när jag gick i sexan. Det blev ganska bra så jag ritade mer.
Emma beskriver hur skönt hon tyckte att det var att teckna när hon var sjuk.
– Men det var också perioder när jag inte kunde, när jag förlorade rörligheten i fingrarna av cytostatikan. Det var jobbigt.
Tillbaka i köket balanserar lillebror kaffe i höga muggar till bordet. Emma berättar vidare om citatet på skåpdörren.
– Det måste alltid stå något skrivet där. Det allra första mamma skrev där var nämligen ”God jul”, med fel sorts penna, en permanentpenna, så om man inte skriver något över ser man att det står ”God jul” året runt. Det skulle ju vara lite humor, men …
Det var kring jul för drygt ett år sedan som Emma fick sitt cancerbesked.
– Jag hade varit på simträning och åkte bil hem med mamma. Hon berättade att läkarna hade sett tumörer på röntgen. Att det var Hodgkins lymfom. Jag kommer ihåg att jag tittade på gatlyktorna och grät.
Samtidigt som det var ett väldigt jobbigt besked var det också en lättnad att få veta.
– Jag ville förstå vad som var fel. Jag hade gått på många utredningar. Jag hade haft svårt att andas och jag hade börjat blöda näsblod ofta.
När Emma tänkte på cancer tänkte hon på sådana som hon läst om på internet som var riktigt sjuka.
– ”Shit, nu har jag cancer.” Det var jobbigt att tänka på. Jag tänkte i stället: ”Jag kommer att få behandling. Jag får vänta på att få saker att hända.”
I början kändes sjukhusbesöken inte så jobbiga. Sedan påbörjades cytostatikabehandlingen.
– Jag tror att många precis som jag har hört ordet ”cytostatika”, men inte riktigt vet hur man får det. Det var mer stillsamt än jag trodde. Först var det mest tråkigt. Jag tittade på teve. Eller gick till tonårsrummet, där det fanns olika pysselgrejer. Jag stickade på en halsduk eller spelade playstation. Det fanns läxhjälp också och de var snälla och tog dit en keyboard så att jag kunde göra musikläxan. Det var bra att att det alltid fanns något att göra.
Cytostatika kan påverka var och en på olika sätt.
Vilken sorts cytostatika man får och hur ofta man får den påverkar också.
– Jag visste inte hur det skulle bli. Min hud började göra ont. Det gjorde ont att ta av och på kläderna. Jag tappade balansen, kunde till slut inte gå, inte skriva eller rita. Andra fick hämta saker åt mig. Jag fick svårt att prata.
